Introvert och HSP – mer än bara trendord

Sommaren 2016 läste jag Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns och började äntligen förstå att jag kanske inte var så annorlunda som jag trott, att det egentligen inte var något fel på mig och att det fanns ett ord för min personlighetstyp. Men det skulle ta ytterligare ett år, två omgångar terapi och en sjukskrivning innan jag faktiskt insåg att jag inte behöver förändra mitt utseende, mitt sätt eller min personlighet för att passa in, eller att jag överhuvudtaget behöver ”passa in” någonstans.

Det är därför jag startade den här bloggen. Små doser ensamhet – Höjdpunkter från ett introvert liv. Jag har haft ett stort behov av att sätta ord på allt jag burit med mig och aldrig riktigt pratat med någon om och jag vill, om jag kan, hjälpa till att skapa lite balans mellan det extroverta och det introverta eftersom det har påverkat mitt liv så mycket.

Det skrivs mer om att vara både introvert och högkänslig (HSP) nu men någonstans såg jag att det blivit ”trendord”. Har jag alltså helt plötsligt gått och blivit trendig, bara så där. Är det lite inne att vara känslig och inåtvänd nu? Och varför skall media alltid förminska saker till trender? Det handlar om mer än så.

Det har tagit tid att inse att jag inte är omöjlig att umgås med eller har svårt att få vänner, att jag inte är dum för att jag inte är snabbtänkt eller att jag inte är tråkig för att jag är dödstrött klockan nio på kvällen alla dagar i veckan. Det var aldrig så att jag var misslyckad för att jag inte förstod tjusningen med att hänga på krogen och bli full varje helg men eftersom jag hängde mycket på krogen och blev full varje helg under 00-talet blev jag istället depprimerad utan att förstå varför. Jag ville ju bara passa in, ha kompisar och jag var rädd för att missuppfattas, att vänner och bekanta skulle ta illa upp om jag inte ville umgås på deras sätt.

Faktum är att jag under lång tid gjorde mitt yttersta för att vara mer extrovert eftersom jag trodde att det var vad som förväntades. En ska vara framåt, ha lätt för att prata med människor, sprida en härlig stämning, vara pigg och glad. Livet är en fest. Och jag ville, paradoxalt nog, inte vara ensam. En är inte riktigt lika attraktiv, speciellt inte som kvinna, om en är inåtvänd, ser sur ut, drar sig undan och uppfattas som trött och irriterad, vilket jag ofta var förr och fortfarande lätt blir.

Och det handlar så ofta om att göra sig själv attraktiv, att sälja in sig själv. Det får vi lära oss tidigt i livet, speciellt vi tjejer. Utseendemässigt för killars skull, för som tjej ska en bry sig orimligt mycket om hur en ser ut. Egenskapsmässigt för arbetsmarknaden, om vi ska ha någon chans i konkurrensen om jobben. Jag hoppas det är annorlunda för de yngre generationerna men som jag har försökt hänga med i det där, att jobba på min attraktivitet och passa in i normer, bli lite bättre.

Men att vara social i storgrupp är inte för mig och har heller aldrig varit. Jag älskar att prata och diskutera över en kopp te eller ett glas vin, djupa seriösa samtal öga mot öga är svårslaget men öka antalet par ögon till tre och jag är den som drar mig tillbaka och snart blir trött. Svårt att säga om det beror på dåliga livserfarenheter eller om det är inristat i mitt dna likt en kärleksförklaring på stammen av ett träd, men det är den jag är.

Säg orden mingel, nätverks-lunch, after work med karaoke eller kollektivtraffik och du ser mig snabbt försvinna bort på min cykel på väg mot närmsta bibliotek, tysta avdelningen (vilket det borde finnas överallt i samhället, mer plats för tystnad).

Inget ont om extroverta framgångsrika människor med driv som sprider en härlig stämning och där livet är en fest varje dag och som ändå orkar.

Men det finns ju vi andra som inte gör så mycket väsen av oss men är lika fulla av idéer, tankar och känslor, där en höjdpunkt kan vara att få komma hem till ett husdjur, sitta försjunken i en bra bok ensam i en park med andra människor på avstånd, att få tänka efter ett tag innan man delar med sig av sina tankar och idéer eller att med gott samvete få tacka nej till inbjudningar utan rädsla för att bli ifrågasatt, eller bortglömd nästa gång.

Och kanske är det något många skulle må bra av, att vårda sin introverta sida lite mer, inte för att det är trendigt, utan för att det kan föra något bra med sig, att våga vara ensam, lyssna lite mer till sig själv.

Det verkar ju onekligen som om det finns många andra människor där ute som inte mår bra, som kollapsar, inte orkar och blir sjuka. Som jag blev, som många jag känner har blivit. Och jag kan inte låta bli att undra om det hänger ihop med att förväntningarna på hur mycket vi ska orka, hur vi ska vara och hur vi ska se ut är så snäva att allt för många försöker pressa sig in i formar som inte riktigt är gjorda för dem, eller kanske för någon?

Jag hoppas att det håller på att förändras, att det är en tyst revolution på gång där de introverta personlighetsdragen kan få ta lite mer plats än på löpsedlar eller som personlighetstest. Att det snart kan ses som attraktivt att i sitt CV skriva: jag jobbar bäst ensam med stängd dörr, tänker gärna igenom saker ordentligt för att komma fram till de bästa lösningarna och tycker att smarta telefoner ska användas så lite som möjligt både på och utanför jobbet. Anställ mig om ni vill ha en känslig person med öga för detaljer, anställ någon annan om ni vill liva upp stämningen på fikarasten.

När ska det ses som positivt att vara känslig undrar jag?

För det måste väl finnas plats för alla? Vi kompletterar väl ändå varandra tänker jag, vi kan lära av varandra och just nu känns det som det kan behövas lite mer utrymme för eftertanke och mindre stress.

Jag rekommenderar Susan Cains bok som innehåller många intressanta iakttagelser och forskning kring ämnet. Samt twitterkontot Quiet Revolution @livequiet som hon varit med och startat, hennes egna twitterkonto @susancain är också intressant.

Jag hoppas få ihop fler texter framöver med mer fokus på höjdpunkterna i ett introvert liv och fördelarna, för de är många, vilket jag märkt tydligt sen jag började leva efter mina behov istället för att försöka bekämpa dem.

Introverts unite!
We are here, we are uncomfortable and we want to go home.

Tygpåsar, varken mer eller mindre

En av mina allra första tygpåsar köpte jag i London hösten 2005. Den var vit med ett screentryck av Jesus med armarna utsträckta som om han hängde på korset. I ena handen håller han en iPod och den vita sladden går till lurarna i hans öron. Under bilden står det ”Jesus is listening but not to you.” Fyndigt tyckte jag. Det tyckte antagligen inte den präst som stirrade ut mig på tunnelbanan när jag var på väg hem en kväll. I vilket fall älskade jag min tygpåse och använde den tills den föll sönder.

I höstas när jag var på bokmässan hade jag med kameran för att ta bilder till bloggen vilket slutade med att jag bara tog bilder på tygpåsarna människor bar runt på. Istället för mässbilder på böcker och författare och en text om själva mässan så blev det ett inlägg om påsarna istället.

Sedan dess har jag sett tygpåsar vart jag än tittat,  Baader-Meinhof fenomenet. Och jag har haft en idé om att fortsätta samla bilder på alla fina påsar som folk bär omkring på. Fördelarna med tygpåsar är många men jag gillar dem framförallt för att de kommer i så många kreativa utföranden.

Så nu har jag gjort slag i saken och skapat instagramkontot @tygpasar Följ gärna om du gillar tygpåsar. Och varje helg lägger jag upp alla veckans bilder under kategorin Tygpåsar här på bloggen.

Det var dagens inlägg. Tygpåsar. Varken mer eller mindre.

Nudie Jeans Co
Where the Wild Things Are
Tygpåsen med Jesus hänger under jackan. Bilderna är tagna innan sociala medier och genomtänkta instagrambilder. De här fotona tog jag antagligen bara för att göra slut på filmen i kameran.

Ett monster i taget

I somras skrev jag ett inlägg om de böcker som hjälpte mig att komma igång med skrivandet på allvar. En av dem var Bird by Bird av Anne Lamott, en bok jag blädrat i mycket sedan dess. Den har blivit en pålitlig vän att ta till när jag glömmer bort varför jag skriver och vad det är jag vill skriva om.

I det inlägget länkade jag till en text jag skrev på engelska och som jag sedan glömt bort. Nu hittade jag den igen och tänkte att den nog förtjänar att skrivas om till svenska.  Jag behövde bli påmind om var jag hittade styrka och inspiration i somras. De senaste veckorna har det gått minst sagt trögt med bokstavspusslandet.

Some Instructions on Writing and Life.

Bird by Bird var en av de viktigaste böckerna jag läste under förra året, utan tvekan. Jag befann mig i ett förtvivlat tillstånd av utmattning, ångest och oro och visste inte hur jag skulle ta mig vidare när jag fick den här boken rekommenderad till mig som en bra bok om livet och om att skriva.

Och det är den verkligen. Förutom att den är välskriven, rolig och full av goda råd så hjälpte den mig framförallt att våga börja skriva om det som legat begravt allt för länge. Plötsligt hade jag en tydligare bild av vad jag behövde och hur skrivandet kunde vara till hjälp. Plötsligt uppenbarade sig en väg framåt, men den ledde inte bort från allt elände, utan rakt emot det.

Bird by Bird står ut som bok överhuvudtaget men en del jag tycker står ut lite extra är kapitlet om att hitta din röst som författare. Anne skriver så här:

”I want people who write to crash or dive below the surface, where life is so cold and confusing and hard to see. I want writers to plunge through the holes – the holes we try to fill up with all the props.”

Jag kände mig orimligt upprymd när jag läste detta. Det var lite som att vara tio igen och inse att du äntligen kan svaret på din lärares fråga; du sitter där med höjd arm och viftar ivrigt med handen ovanför huvudet. ”Åh, jag vet, fråga mig! Fråga mig! Jag kan kallt och förvirrande, jag känner till de mörka hålen.” (Och de andra barnen börjar försiktigt flytta sig ännu lite längre bort).

Nu är jag inte tio längre, tack och lov, men att läsa de här meningarna fick mig att tro på att jag faktiskt skulle kunna ha en chans på det här med att skriva. För det här inspirerar mig, känslan av att alla mina inre monster kan vara användbart material, att de kan tjäna ett annat syfte än det att förfölja och plåga mig. Kanske kan jag istället hitta en kreativ plats för dem och vi kan alla lugna ner oss och försöka komma överens.

I samma kapitel fortsätter Anne med att berätta om hur hon och en författarvän brukar jämföra sina monster.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interview, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.”

Vad jag älskar mest med den här boken är hur ärligt Anne skriver om sitt liv och hur vi är som människor. Jag tilltalas av den här tanken om våra monster, för jag hör inte så många prata om dem, kanske för att vi tror att vi är ensamma om att ha dem? Tycker vi att de är så hemska och omöjliga för någon annan att förstå att vi hellre håller dem för oss själva? Det räcker egentligen att jag går till mig själv för att få svar på mina frågor (ja och ja).

Ett bra sätt att kontrollera eller till och med besegra våra inneboende monster kan nog vara att, som Anne föreslår, dra ut dem i solljuset för en promenad i parken och presentera dem för folk. De skulle antagligen må bra av att se världen för hur den verkligen är (både monster och människor).

Till exempel. Om vi ​​sprang på varandra en solig söndag i trädgårdsföreningen så skulle jag presentera dig för Sture och Yvonne. Japp, det är dem där borta som lurar i skuggorna under träden.

Sture är alltid där för mig när jag som minst behöver honom. Alltid i tid, alltid ordentligt klädd. Sättet han biter på naglarna och torkar av allt med sin näsduk innan han tar i det säger allt du behöver veta om honom. Han är en besserwisser, en Mr. Know-it-all. Han är paranoid, nervös och ingens favoritsällskap.

Sture dyker alltid upp minuter efter att jag har gjort något som ligger utanför min bekvämlighetszon på något sätt. Låt oss säga att jag i ett email till mina kollegor bestämt mig för att frångå min något reserverade, introverta ton och istället försöker bjuda till lite och avslutar mitt mail med ett… skämt!

Sture skulle börja med att sätta på sig sina glasögon (efter att ha torkat av dem) och sedan läsa mitt mail tio gånger och påpeka eventuella stavning- och grammatikfel. Han skulle fortsätta med frågor som, ”Stavade du adresserna rätt? Du skrev förmodligen fel. Du borde verkligen ägna större uppmärksamhet åt vad du gör. Ingen har svarat eller ens reagerat på det där skämtet än, vilket, för att vara helt ärlig, inte var roligt” (Sture har ingen humor).

Efter att mer tid passerat – säg tio minuter – och jag fortfarande inte har fått någon reaktion på min modiga ansträngning, blir Stures röst bara högre och gällare. ”Du vet ju själv att det inte var roligt. Det finns andra här som är mycket roligare, lämna skämtandet till dem. De skickar nog e-post till varandra nu och gör sig roliga över dig och ditt skämt, mest över dig. Ett skämt, i ett e-mail, vad tänkte du på? Skämt är för män! Någon kommer att få reda på att en kvinna försökt skämta och då blir det du som ryker, de skickar dig rakt tillbaka till köket. Märk mina ord. Är du ens säker på att du borde jobba här? Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar igen.”

Sture är en jobbig paranoid jävel som inte tycker om kvinnor och speciellt inte mig. Hans själ har samma färg och form som ett russin. Sture är en del av mig.

Yvonne å andra sidan kommer och går som hon vill, alltid klädd i svart, hon påminner lite om Marla Singer; hon röker för mycket och kan för många fula ord.

Hon är en lat och upprörd kvinna men framför allt avundsjuk. Hon vill helt klart att jag inte ska ha några hälsosamma relationer, eller vänner alls. Ibland ser jag inte skymten av henne på veckor och så helt plötsligt sparkar hon in ytterdörren, slänger sig i soffan och tänder en Lucky Strike, kastar tändstickan på golvet (konstigt nog alltid runt samma tid som min PMS).

Sedan stannar hon uppe hela natten och tjatar om saker som: ”Döden, kom igen, låt oss prata om hur det kommer vara att dö, vem i familjen tror du kommer dö först? Och vad tycker du om dem, det där paret? Bara för att de bor i ett fint hus, ha! De vet inget om livet, inte som vi gör, vi är på riktigt, ingen känner smärta som vi. Kom igen, Googla frun, jag är säker på att hon har ett löjligt mellannamn. Vi kan skratta åt henne i hemlighet. Ge mig din telefon och chokladen du gömmer i skrivbordslådan.”

Yvonne tvingar mig alltid googla folk och leta upp dem på Instagram. Hon fick mig att googla min psykolog i somras så sen fick jag sitta där och låtsas att jag inte visste hans ålder eller adress. Yvonne är också, sorgligt nog, en del av mig.

Förr brukade Sture och Yvonne dyka upp lite när som helst för att ta över mina tankar, det krävs inte mycket för att få igång dem. Men sedan jag lugnt och stilla börjat ta ett steg tillbaka för att iaktta dem har jag också tagit tillbaka kontrollen; jag kan hantera dem som karaktärer att leka med och jag bryr mig inte längre så mycket om dem vilket gör det lättare att acceptera att de är där. Jag låter dem inte påverka mig utan säger hej och lämnar dem att prata med sig själva, lyssnar medkännande men skakar mest på huvudet åt deras nonsens.

Det här är den typen av skrivande jag vill ägna mig åt. Jag vill skriva om saker som kan vara svåra att prata med andra om. Jag vill göra det för mig själv så att jag kan bearbeta mina monster och jag vill att andra ska känna att våra monster inte behöver skilja sig så mycket från varandra. Kanske när du också, högst ofrivilligt, en paranoid gammal man med en russinsjäl eller en kedjerökandes kvinna som osar av bitterhet och avundsjuka i dina tankar.

Jag vill gärna höra historierna om dina monster, om du vill dela dem. Ge dem namn och sätt på dem ett par bekväma skor, putta ut dem i ljuset så kanske de slutar vara så irriterande och påfrestande.

Som avslutning ger jag dig ett annat citat från boken som jag gillar väldigt mycket, den sortens citat som någon borde brodera på en kudde.

”Sometimes this human stuff is slimy and pathetic – jealousy especially so – but better to feel it and talk about it and walk through it than to spend a lifetime being silently poisoned.”

 

Jag kan inte nog rekommendera den här boken.

Jag länkade till  Anne Lamottes TED talk i det förra inlägget också, men om du inte såg det då så har du chansen att upptäcka det nu.

Trevlig helg.

Kreativitet i all enkelhet

I och med att jag blev sjuk för ett år sedan så har jag varit tvungen att förenkla och skala ner många saker, tänka litet och tänka nära. Jag har fått återupptäcka mina intressen med så liten fysisk insats som möjligt för att ändå kunna göra saker för mitt välmående skull. Jag fick börja gräva där jag stod för att hitta ett sätt att läka och må bra. Skriva om det jag aldrig vågat säga, fotografera det jag förut inte hade tid att se. Vara lite kreativ helt enkelt.

Redan i elvaårsåldern hade jag en väldigt tydlig bild av hur jag skulle leva när jag blev vuxen. Jag såg mig själv i en lägenhet med trägolv, stora fönster och trapphuset skulle ha terrazzogolv (cementmosaik, starkt förknippat med storstad för en lantis som jag).

I min dagdröm fanns en soffa fylld med stora färgglada kuddar och själv skulle jag gå runt där barfota på mitt trägolv med en kopp te, trasiga ljusblå jeans och en alldeles för stor vit t-shirt. Eventuellt kan det ha funnits en katt. Jag skulle vara någon form av konstnär eller designer till yrket. Jag skulle vara kreativ. Jag skulle äta frukost på café (det var nittiotal och jag läste ofta noveller i tidningen Frida).

Jag hittade en ask knastertorra pastellkritor i en second hand butik. De var så vackra att jag var tvungen att köpa dem och fotografera dem. Jag tror att de kan vara från mitten av nittonhundratalet. Tänk att någon har köpt dem som nya för så länge sedan, någon som gärna använde blått och lila när hen skapade.

Tretton år senare var jag storstadsbo och samtidigt som jag tog klivet mot ett kreativt yrke – det som fotograf – smög sig jämförelsesjukan och prestationerna in i mitt liv. Jag smygtittade på dem som andra runt mig hyllade – de med specialkopplade hjärnor med blixtsnabba synapser – och undrade varför jag aldrig kunde komma på de där snabba smarta idéerna, de bästa lösningarna, fatta tekniken, ta platsen. Det verkade så självklart för andra.

Jag byggde sakta upp en snedvriden bild av vad som krävdes för att få kalla sig kreatör och konstaterade sedan snabbt att jag själv inte levde upp till den: en smart, snabbtänkt, talangfull person som andra lyssnar till och respekterar, någon intellektuell med självförtroende, utåtriktad, omtyckt. Jag lurade mig själv att tro att det kreativa måste göras på ett speciellt sätt med speciell utrustning och tillbehör, att det skulle se ut på ett speciellt sätt, att man borde vara på ett speciellt sätt, sätt jag inte kunde eller hade.

Och alltid den där oron: tänk om mina tankar inte är tillräckligt djupa, konstnärliga, smarta eller genomtänkta. Tänk om de avslöjar mig som den klåpare jag är. Oron för vad andra ska tycka om det jag har gjort; har min prestation varit tillräcklig, är det jag har gjort tillräckligt bra? Bedömningar och jämförelser, från andra och från mig själv. En ständig osäkerhet. Kanske var inte kreativiteten något för mig ändå.

Med tjurig envishet har jag ändå tragglat mig vidare i branscher jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Trots rädslor har jag ändå följt behovet att uttrycka mig och skapa något, men förut förstod jag nog inte varför jag behövde det. Allt var så prestationsinriktat i mitt liv, jag var en osäker jämförelsesjuk perfektionist ut i fingerspetsarna och speciellt när de vilade på avtryckaren och fokusringen.

Men så har nu äntligen min oroliga introverta själ hittat hem i att min kreativa ådra börjar pulsera som snabbast när den får vara i fred, smyga sig fram. Den är som ett lättskrämt djur  som skyggar för höga ljud, skarpt ljus och andras granskande blickar. Jag behöver min trygga miljö för att väcka den och för att den ska våga leva. Det var aldrig jag som var otillräcklig i mig själv, det var miljöerna omkring mig som dränerade min själ på varje liten droppe energi. Jag gör det för mig själv nu, inte längre som en karriär.

Det krävs inte dyr teknik eller speciella förutsättningar eller några speciella egenskaper för att ta till vara på glädjen att skapa. Självklarheter kan det tyckas, men ändå är det så lätt att tappat greppet om det som kan tyckas självklart, ändå är det så lätt att förvilla sig i bruset av åsikter och förväntningar. För mig har kreativitet nu blivit en högst personlig angelägenhet, något som aldrig kan stöpas om i någon annans form eller plockas fram på beställning.

Farfars skrivbord, mammas gamla syrullar, en papperspåse, physalis, morgonljus.

Jag tar ting jag tycker är vackra och ställer upp dem på mitt skrivbord, tejpar lite papper på fönstret, skapar skuggor och högdagrar med en spegel. Jag tar det som finns nära och ser hur de fångar ljuset från mitt fönster. I min ensamhet, ibland barfota. Jag är kreativ. Jag skapar. Jag är precis där jag vill vara just då. Och det kan vara just så enkelt, det behövs inte mer  än så, att jag får vara i fred.

Alla mina tillkortakommanden och rädslor, insikter och tankar. Physalis och smuliga pastellkritor, vissna blommor och ruttna nypon.  Det finns något vacker i allt om man bara vrider och vänder på det och låter ljuset hitta rätt. Då blir detaljerna synliga: de gyllena torkade sprickorna i det röda nyponskalet, fröerna som gömmer sig där inne, som är liv. Som jag. Och du.

Ibland räcker det att titta lite extra noga i buskarna under promenaden, i allt det gråa och trista gömmer det sig små vackra ting.

I allt det här har jag återupptäckt varför kreativitet och skapande är viktigt för mig och varför jag måste hålla på med det. Jag drivs av min nyfikenhet, jag vill få svar på en fråga. Kan jag göra det här? Kan jag hitta kärnan i en känsla och fånga den, uttrycka den. Att förlora mig i det är samma sak jag gjorde när jag dagdrömmde som liten, ett sätt att hitta stunder av lycka. I den processen är jag hel, där får jag tid att läka.

Framför allt så har jag upptäckt att det går att hitta det i små stunder av lugn hemma, i en halvtimma på morgonen, om jag tar vara på det jag har istället för att fastna i tankarna om att jag inte har tid, möjlighet eller medel. Kamera, ljus, en sak, en tanke, en idé. Just nu har jag ett ruttet äpple i frysen och rosor som väntar på att torka. När tiden finns plockar jag fram dem.

Dagdrömmar, fantasier och nyfikenhet: utan dem vore jag ingenting, de är mitt bränsle och de ger mig så mycket mer än pengar och framgång.

Det finns något vackert i allt, i all sin enkelhet.

 

Nya oskrivna blad väntar – Gott nytt Bullet Journal år

Den första dagen på ett nytt år, en dag precis som vilken annan egentligen; morgonen har varit precis lika Göteborgskt regngrå och våt som vanligt. Inget har förändrats, jorden har bara sakta snurrat ännu ett varv runt sin axel, ser sig aldrig om, fortsätter varken framåt eller bakåt, bara runt, runt.

Det är i våra kalendrar tiden bryts ner till år, månader, dagar, timmar, minuter och sekunder. De fylls med nya planer, nya mål, förväntningar och ambitioner, löften om förbättring. Nya oskrivna blad väntar på oss från och med idag. I år är året…

2018 – Nytt år, ny Bullet Journal.

Min nyårstradition sedan några år tillbak är att start en ny Bullet Journal för det nya året. Så efter att min son somnat i soffan igår hällde jag upp ett glas bubbel och plockade fram mina kära anteckningsböcker.

Bullet Journal är ett analogt system skapat av Ryder Carroll. På bulletjournal.com kan du läsa mer, allt du behöver är en anteckningsbok och en penna. Jag använder mig av Leuchtturm 1917 a5 böcker med prickade sidor, men vad som helst funkar, huvudsaken är att det passar dig.

Det jag gillar med systemet är dess flexibilitet, effektivitet och att det låter mig vara kreativ med mina tankar och framför allt med min tid, tillskillnad från traditionella kalendrar som redan har rutat in mitt liv i förväg; jag förstår inte designen i de förtryckta agendorna: att varje dag skulle behöva lika stort utrymme. En del dagar kan ta upp flera sidor, en del dagar en rad, sådant är livet.

Jag har varit ett planeringsfreak utan dess like tidigare och min första BuJo från 2015 är full av listor, att göra, mål att nå, full kontroll på varje minut. I år kommer jag fokusera på att få igång nya och hållbara rutiner, vara snällare mot mig själv och att inte bryta ner min tid i för små delar. Jag kommer frångå originalidén och kombinera min BuJo med min vardagsbok för att ha allt viktigt samlat på ett ställe. Planering, tankar, idéer, inspiration och kreativitet.

Min son insisterade på att hans nalle skulle vara med på kort.

Jag börjar alltid med ett calendex, en kombination av kalender och index. Var jag än gör en anteckning om en framtida händelse så för jag in sidnumret där anteckningen finns som en referens. På så sätt har jag alltid en överblick över hela året, det gör det lätt att se när en vecka börjar bli fulltecknad. Jag måste inte se exakt vad som händer, bara att jag har saker att göra, vilket gör det enkelt att tacka nej eller styra om när det ser för fullt ut.

Ett visuellt verktyg för att förebygga att det uppstår intensiva perioder där jag riskerar att förlora för mycket energi och falla tillbaka i gamla stressiga vanor.

Calendex – referensverktyg för kommande aktiviteter.

Varje månad har en kolumn som är indelad i veckor, längst ut till höger löper datumen lodrät från 1-31. (Det här är en idé jag hittade på nätet, det finns mängder av människor som vidareutvecklat och lagt till saker, bara att googla eller söka på Instagram för inspiration.)

Future log för kommande händelser

Nästa uppslag visar min future log. Här för jag in händelser under den månad där de hör hemma: födelsedagar, konserter, bokmässan i september, vår bröllopsdag i juni. Allt som händer under året som jag inte vill glömma att planera för. Bokrean i februari, Säkert!s spelning på Liseberg i sommar.

Monthly log för den aktuella månaden

Den sista dagen varje månad gör jag en ny log för den kommande, en monthly log. Jag går igenom min calendex och min future log och för in allt som händer på respektive dag samt skriver in saker under månaden som dyker upp. Sidan jämte använder jag till att göra generella anteckningar som har med månaden att göra.

Nästa steg i systemet är att varje dag göra en log för den dagen med en lista i punkt form (därav namnet Bullet Journal), en slags att-göra-lista. Men för i år kommer jag hålla mig till att att göra en lista för varje vecka. Jag har väldigt svårt att ha för många saker som känns som måsten just nu och jag känner mig mer bekväm med att inte bryta ner min tid till mer än veckor, och dagar när det behövs.

Varje söndag planerar jag nästa vecka och mellan veckorna fyller jag sidorna med små att-göra-listor, idéer, tankar, saker jag läser eller hör, listor över filmer att se, böcker att läsa, saker att kolla upp när jag har tid. Allra först i boken har jag ett antal index-sidor där jag för in sidnummer och rubrik för sidan, på sätt kan jag också hitta information snabbt och smidigt.

Jag älskar det här systemet. För planering, för kreativiteten men allra mest för att det ger mig en rofylld stund med en kopp te, eller ett glass bubbel, där jag får sätta penna till papper. Det är något med anteckningsböcker och riktigt bra tuschpennor som en laptop aldrig kommer kunna slå, hur tunn och snabb den än är.

Analoga system för ett kreativare liv.

2018, tvåhundrafemtio blanka sidor mellan svarta pärmar. Jorden kommer fortsätta snurra, allting går runt och kommer igen. Idag påminner jag mig själv om att tiden inte går fortare, den rasar inte framåt mot slutet, tiden går i cirklar och det finns gott om den. 2018 tar jag mig tid, till allt jag tycker om, de jag tycker om. Till det som känns viktigt. Och roligt.

Jag har inga nyårslöften, bara något som kan ses mer som ett mantra, vars form jag lånat från den där slitna frasen med ursprung från England under andra världskrigets bombräder: Ta det lugnt och fortsätt skriv.

God fortsättning.