Allt fortsätter att snurra

Att skriva en text om betydelsen av ett band utan att det fastnar i något som liknar idolsvärmeri, kanske borde jag inte ens försöka. Men det har inte med svärmeri att göra, det är ingen idoldyrkan. Jag tror inte att de är några gudar för jag har alltid haft svårt att tro, men musik är det närmsta jag någonsin kommit en religion, så jag skriver.

En himmelsk drog. Hagnesta Hill

Mitt tidigaste minne: jag och min bror sitter i hans säng framför en gammal tjockteve och ser en musikvideo, jag har aldrig hört något liknande. Ett band som sjunger om saker som går att relatera till, på svenska, något mer betydelsefullt än att vara en jävel på kärlek eller en kung av ingenting alls. Jag är fjorton år och känner mig ofta lika ensam som en astronaut.

Långt bak i huvudet gnager en oro: att det är lite omoget, något att skämmas för. Att jag som trettiosexåring beter mig lite löjligt, nästan barnsligt, när jag sätter mig ner för att hylla mina hjältar, att det inte är okej att älska ett band hur mycket som helst när man är över en viss ålder. Kanske borde jag låta den här texten vara oskriven egentligen. Ord från förr ekar i mitt huvud: tönt. Vem tror du att du är?

Mycket kretsade kring musik när jag var yngre, det var en av få saker som var pålitlig, mycket annat var obegripligt: snö innanför kragen på skolgården, snöblandat grus i ansiktet. Tystnad. Oro. Kommer det här bli en bra dag eller samma som vanligt? Musiken var oavsett alltid på min sida.

Verkligen släpps och jag står vid disken i skivaffären efter skolan och lyssnar på Gravitation om och om igen tills studiebidraget kommer. Jag byter blandband med kompisar, de finns ofta med på mina, gärna någon b-sida jag försöker imponera med. Gummiband, Rödljus, En helt ny karriär. Utan dina andetag. Låtar man bara får genom att köpa alla singlar. Studiebidraget tar slut.

Jag tar körkort och spelar av årets julklapp, Hagnesta Hill, till kassett. Jag lyssnar på Revolt III i mina föräldrars mörkröda Skoda Octavia och kör ansvarslöst fort på landsvägarna, som den, i allra högsta grad dödliga, odödliga nittonåring jag är.

Det är mer än bara musik. Det är något som har hållit mig under armarna när jag varit ensam, lyft mig när jag behövt kraft, något att vila i, och somna till, när jag inte orkat. Det är igenkänning, fest och sorg. Kärlek och besvikelse. Det är en del av mitt liv, det ryms så många minnen, jag växte upp mellan spåren på albumen.

I vinterns värsta snöfall hålls ett bröllop. Min bästa vän gifter sig och en kvinna med underbar röst sjunger brudparets sång. Inte den du tror. Hur jag fick dig att älska mig. Och jag gråter av lycka för mina vänner.

Vapen & Ammunition går varm i min (dåvarande) pojkväns svarta BMW med skinnsäten och jag är äntligen någon, någons.

Videon till Max 500 är det snyggaste jag sett sedan Sami tittade upp i kameran efter att ha spottat i vasken i videon till Kräm (så nära får ingen gå).

Klåparen. Du & jag döden

Jag ser dem under turné 19 och ber en tyst bön om att de ska spela Ingenting Någonsin som extranummer. Jag får som jag vill. Livet känns fulländat precis just då.

Jag skulle kunna uppehålla mig vid varje låt, varje textrad. Varje nytt skivsläpp var ett nytt soundtrack till just den tiden i mitt liv, nya ord som alltid passade in hos mig.

Det är en obeskrivlig känsla, som inte bara bor i bröstet, den fyller upp hela min hjärna, de är på min våglängd, vi håller samma takt, de formulerar något som jag tidigare inte kunnat sätta ord på själv. Elektriska impulser som far genom huvudet och startar processer. Inspiration, tröst. Ett stöd, som ger mig lugn och försäkran om att det finns fler, jag är inte ensam i min ensamhet. När det inte funnits något annat har det alltid funnits musik.

Röd släpps och på ett flyg hem från Stockholm lyssnar jag på Det finns inga ord om och om och om igen. Jag har återförenats med min pojkvän efter att vi varit ifrån varandra i nästan ett år. Han är nu min för all tid, eller så länge han vill. Och ”det finns inga ord för att vi andas tänker känner samma sak.”

Hjärta. Röd

Livet går vidare. Jag förstår aldrig riktigt En plats i solen, den bara dyker upp, jag blir besviken, vi tar en paus. De finns där lite i bakgrunden medan jag blir vuxen, blir sambo, mamma, gift. Hinner inte riktigt med musiken på samma sätt som för tjugo år sedan. Jag hänger med, knappt. Snappar upp singlar och nyhetsnotiser. Missar spelningar. Men det är något bra, att det finns fler saker i livet som är pålitliga nu, mer kärlek än den jag har på skiva.

Så kommer det. Sista albumet. Sista turnén. Den sista sången. Jag ser dem i Göteborg, jag kan inte släppa taget. Jag köper dyra biljetter till sista spelningen i Stockholm, den för, idag exakt, ett år sedan.

På något sätt lyckas vi hamna i insläppet till planen, fast vi egentligen ska sitta i ett hörn längst bort. Vi smiter in och håller på att bryta ihop av nervositet. Det är en öronbedövande upplevelse rakt igenom. ”Det finns inga ord för det på det här jävla språket.”

Nu får jag, som alla andra, lov att fortsätta utan er, men jag kommer aldrig sluta lyssna. Tack för allt. Då, nu, för alltid.

Var är vi nu? Tigerdrottningen

Så växer det upp en ny liten människa vid min sida, vår avbild. En dag för inte så länge sedan vaknade han och bad mig dansa med honom i vardagsrummet.

”Mamma, jag vill dansa till Förlåt Elsa.”
”Förlåt Elsa?”
”Ja, vi ska dansa mamma, till fö-ör-låt Elsaaa, fö-ör-låt Elsaaa.”
”Jag vet inte vad du menar, du får visa mig.”
”Ta fram döskalleskivan mamma.”
”Döskalleskivan?”
”Med Kent mamma!”
”Jaha… Den här?”
”Ja, och nu ska du spela Förlåt Elsa så vi kan dansa.”

Jag lägger nålen på plats.
Då som nu för alltid.
Förlåtelsen.

Och jag snurrar och snurrar runt runt med min älskling i mina armar.

Förlåtelsen. Då som nu för alltid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s