Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s