Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s