Det vi inte berättar

”Du måste prata om de här sakerna med andra människor.” säger min psykolog. ”Jo, men hur gör man då?” frågar jag. ”Vi har ju fått en fin kontakt, du kan ju prata med mig, vad är skillnaden?” frågar han. Du får betalt för att lyssna tänker jag men säger det inte högt, det vore nog elakt och inte riktigt sant. Jag blir lätt obstinat i den här typen av situationer, mest för att han har rätt såklart, jag borde prata om mina problem med andra, jag vet bara inte hur man gör.

Jag har funderat på vad som händer med oss när något viktigt förblir osagt för många gånger. Är det de sakerna som med åren blir till ångest? Är ångest våra outtalade berättelser som aldrig får liv och möjligheten att beröra en annan människa. Är det därför så många människor går omkring och mår dåligt? För att det är så svårt att hitta utrymme att hinna eller kunna berätta mer än en sak om sig själv i dag?

Vi får lära oss att vi måste göra ett bra första intryck på kort tid, vi kokar ner allt det bästa med oss själva till en enkel historia som ska fungera vid arbetsintervjuer, sociala sammanhang och så vidare och så upprepar vi den. Om och om igen. En enkel sammanfattning av allt vi vill att andra ska veta och minnas om oss. Och kanske är det så att det som sägs oss tillräckligt ofta, av oss själva och andra, till slut blir till de enda sanningarna och så ser vi oss själva lite mer så och tränger undan resten.

Vad vi väljer att berätta om oss själva står ofta i relation till vår omgivning. Vi förskönar kanske lite, utelämnar detaljer, lägger till för att dölja något annat. Vi övar lite hemma framför spegeln och lägger fram vissa fakta om oss själva som kan passa bra in; det blir kanske det som är lätta att servera och lätta att smälta? Och alla är glada och belåtna.

Så har i alla fall jag fungerat tidigare eftersom jag inte velat att andra ska veta saker om mig. Det fanns berättelserna jag inte ville dela, de om utanförskap, mobbning och ångest. Jag har varit mer mån om att framstå som lyckad och omtyckt. Jag berättade andra saker, sådant som var lätt för andra att förstå och relatera till, det som fungerade på arbetsintervjuer, sånt som kunde få mig att passa bättre in. Det andra förblev länge osagt.

Jag minns ett samtal som ägde rum i början av sommaren för sjutton år sedan, det var med min klassmentor inför den stundande studenten. Han sa, ”Du är stark, du kommer att lyckas med vad du än tar dig för.” Jag har fått hör det både tidigare och senare. Jag fick också höra andra saker under min uppväxt som: du är ful, du är dum, du är äcklig, du luktar koskit, du är lika hårig som en apa, med mera.

Det här är två exempel på saker som blivit till sanningar för mig och som jag burit med mig länge: att jag är stark och klarar allt och att jag är ful, dum och värdelös. Jag utvecklade således ett bra självförtroende men låg självkänsla. Och när det inte riktigt finns någon där som frågar hur det är, som håller kolla på en, då tar man de sanningar som erbjuds, i brist på annat och av nödvändighet. Jag tog båda men berättade länge bara om den ena, det blev min identitet, den starka tjejen som klarar sig själv och lyckas med allt.

Jag blev det som upprepades tillräckligt ofta, av mig själva, inför andra och av andra, trots att jag är så mycket mer.

Jag skulle kunna berätta för dig om hur stark jag är, det är en sanning. Men i den ryms också det faktum att jag blivit stark av nödvändighet, jag hade inget annat val, jag var tvungen att tro på det som var positivt, jag kunde inte bara vara värdelös.

Jag är starkare än jag önskar ibland, sanningen är att jag också är fruktansvärt skör och känslig. Under min uppväxt längtade jag så många gånger efter att någon skulle säga: ”Det är okej, du behöver inte vara stark längre, du får bryta ihop nu. Gå sönder, jag tar emot dig när du faller, jag finns här för dig.” Istället för, ”Det här fixar du, du är en stark tjej.”

Det är svårt att prata om personliga problem, svåra erfarenheter och ångest. Kanske vill vi inte berätta på grund av rädsla, skam eller för att vi saknar någon som orkar lyssna. Vi kanske inte ens vet var och hur vi ska börja av rädsla att fördämningarna ska brista och att vi inte ska orka hålla tillbaka all vår sorg? Vi fortsätter leva med vår ångest i stället.

Jag förstår varför min psykolog upprepade gånger påpekat vikten av att dela med sig till andra om sådant som är svårt, så att jag kan sluta tro att ensam på något sätt skulle vara stark. Så jag ville skriva om det här, för jag tror att vi alla bär på mer än en berättelse om oss själva och vad vi har varit med om men att utrymmet är snävt och det är svårt att veta hur och när och till vem en berättelse kan berättas. Det är inte alltid det finns en självklar mottagare.

Jag vet inte om det finns en större poäng än den med den här texten. Den är, som så mycket annat jag publicerar här, lite av ett terapiarbete.

Men har den väckt några tankar hos dig så ta också med dig det här: låt dem som står dig nära veta att du finns, ta dig tid att verkligen lyssna. Inte bara på det som sägs utan också efter vilken berättelse det är som egentligen försöker hitta ut. Svåra saker kan ofta komma ut i form av annat i hopp om att någon ska fortsätta fråga, för ibland är det svårt att veta hur man ska börja.

Och låt inte saker förbli osagda för många gånger.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s