Lycklig som ett barn

Det är allvarligt att vara människa, livet är svårt och det glider oss sakta men smärtsamt säkert ur händerna. Ibland har jag känslan av att det sker i allt snabbare takt medan jag står vid sidan av och tittar på, upptagen med att vika tvätt och försöka mota bort skrynkel och rynkor ur mitt liv.

Det är allvarligt att vara vuxen. Det finns ansvar och saker som måste göras. Att förhålla sig till alla sina roller och alla sina olika jag, det blir lätt onödigt komplicerat. Jag är inte längre bara jag; jag är anställd, mamma, fru, vän, dotter, syster. Jag ska räcka till många. Jag ska vara bra på så mycket.

Jag kan sakna hur det var att vara barn. Inte omständigheter runt omkring, inte min fysiska miljö, utan det jag hade inom mig; mina tankar och min inre värld, en plats full av oändliga möjligheter och gränslös fantasi. Jag levde i mitt huvud, där det alltid pågick minst en föreställning med mig själv i huvudrollen.

Men plötsligt var det inte jag som har huvudrollen i mitt egna liv längre. Barnet blev lämnat kvar i ett avlägset minne av lycka och ljusa sommarkvällar jagandes fjärilar i en kohage. Kvar står en trött vuxen som tillät kraven, jagandet och stressen ta kontroll. Allt rusar, alla rusar, jag rusade efter. Tills det tog stopp och nu står jag här och undrar vart det lyckliga barnet tog vägen. Kohagen ligger inbäddad i en tung dimma, allt är tyst och stilla i den kyliga höstluften, inga fjärilar syns till.

Som barn flydde jag in i fantasins och böckernas värld, den var lika verkliga för mig som min mammas sega fläskkotletter med överkokt potatis. Jag vände upp och ner på hela min garderob, och alla andras, för att hitta dörren till Narnia. Jag var ett väldigt inspirerat barn. Ett tag övertygade jag mig själv om att jag var borttappad, att jag hade en annan familj som skulle komma och hämta mig en vacker dag, att jag hade en hemlig storasyster och ibland satt jag uppe vid brevlådan och väntade på henne. Det var aldrig någon som kom för att hämta mig.

Jag ville att livet skulle vara fantastiskt och spännande, mysterier och äventyr var det bästa jag visste. Jag var alltid någon annanstans. Min dröm var att bli hittad, att fly, att ge mig av på äventyr. Jag älskade fantasier som barn, jag älskade att drömma.

Så blir vi vuxna och måste förhålla oss. Till varandra, till världen, till kraven och till alla måsten. Måste vara bra, måste prestera, måste ha ambitioner, måste passa in, måste vara lycklig. Ibland känner jag mig som ett barn som bara låtsas vara vuxen, som rättar sig efter en mall för hur vuxna förväntas vara: ambitiösa, ansvarstagande, ha koll på läget. Som att jag går runt i kläder som inte riktigt passar, ett barn som försöker fylla ut en vuxenuniform som är lite för lång i ärmarna, byxorna kräver skärp, skorna är lite för tunga och obekväma för att orka gå långt i.

Det sägs att man ska tänka tillbaka på det man älskade att göra som barn för att som vuxen hitta sin passion, det där vi hoppas ska göra oss lycklig igen. Det där som en blir bättre på utan att man märker det, för man älskar att göra det. Det där man längtar efter, som man alltid tänker på. Den där grejen där man slutar vara medveten om sig själv, där man kan finna det som kallas ”flow”, det som jag tänker är att vara lycklig på riktigt, för en stund.

Under det senaste halvåret har jag fått höra av flera personer, bland annat min psykolog, att jag verkar vara en vänster-hjärnhalva-person. En rationell, kritisk, ordningsam människa som gärna analyserar ner i minsta detalj. Jag har större delen av mitt liv sett mig själv som en höger-hjärnhalva-person. Känslig, kreativ, intuitiv och fantasifull. Men det verkar inte vara så jag uppfattas och kanske har jag mer och mer blivit en kritisk vuxen än ett intuitivt barn.

Missförstå mig inte, jag tycker om att vara vuxen, jag har inget emot att bli äldre (jag vill bara inte dö), en smula visare och lite säkrare på mig själv. Det behövs fler vuxna vuxna, inte fler vuxna som beter sig som barn. Men kanske har jag gett upp sidor av mig själv för att bli så som jag tror att en vuxen förväntas vara.

Nu kanske du har börjat undra vad poängen är med den här texten och det gjorde jag också när jag började skriva. Jag började nysta i en känsla av saknad, en tid som flytt, någonting jag tappat på vägen. När jag var halvvägs slog det mig att jag har skrivit mig fram till svaret, det finns någonstans här, under alla orden.

Vad ska jag göra för att hitta det jag söker, det där som jag älskar att göra. Det som skänker mig glädje och energi så att allt annat i det här vuxna livet också känns lite lättare och roligare, något som kan ge mig ett sammanhang och mening. Något där jag kan ta hjälp av barnet som ser äventyr och möjligheter, som drömmer gränslöst och formar sin egen verklighet.

Det barn som jag kan sakna så oerhört mycket men som vågar sig fram vid en lång promenad på en okänd plats, ”Vad finns där borta? Runt nästa krök?” Viskar hon. ”Kom, vi springer dit och ser efter.” Hon håller mig i handen när flygplanet lyfter, ”Var inte rädd, du vet att vi älskar det här, äventyr väntar, vi ska inte dö idag.” Hon hoppar jämfota i vattenpölar. Hon tjuvlyssnar. Hon ser skatter glimma i små vardagliga ting.

Hur kan hon hjälpa den här vänsterstyrda granskande, analyserande hjärnan med sinne för detaljer att hitta en ny passion?

Kanske genom att göra precis det här.
Kanske har jag svaret precis framför fingrarna.
Kanske har jag precis skrivit mig fram till svaret på min egen fråga.

Jag är lycklig när jag skriver, lycklig som ett barn.

Då, när ingenting hade hänt mig än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s