Belåtenhetsflyt, vilja och lust

Inför ett kortare uppehåll med bloggen funderar jag på hur vilja och lust hänger ihop, vad motsatsen till prestationskollaps är och varför det skulle vara något dåligt att vara nöjd eller belåten. Måste vi hela tiden maxa och toppa, går det för sig att bara flyta med?

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över hur jag vill leva mitt liv, vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Känslor blir till tankar, först skygga och lite osäkra men med tiden märker jag hur de slår sig ner, hur de blir till kraft och energi för att skapa förändring. En försiktig framåtrörelse byggs nu upp efter en långvarig stiltje. Lusten vaknar till liv.

Med inspiration från Micael Dahléns bok Kaosologi, där han presenterar ett antal nya bra ord han har hittat på (bland annat ”avmåstefiera” och ”vankraft”) hittade jag på prestationskollaps i förra veckan. Ju mer jag tänkt på det desto bättre tycker jag det passar, istället för ordet utbränd. Sedan började jag tänka att om jag inte längre befinner mig i en prestationskollaps, var åt är jag på väg då? Vad är motsatsen?

Jag ser framför mig ett tillstånd av belåtenhetsflyt.

För det är faktiskt helt okej att bara vara nöjd och belåten. Det är bra tack, jag vill inte ha mer just nu, jag vill bara flyta med och njuta lite av mitt liv och känna lite mer tacksamhet över vad jag har istället för att jaga nytt.

En sak jag har mer av nu än för några månader sedan är vilja. Jag har hittat viljan att fungera, viljan att acceptera, viljan att må bra utan att för den delen sätta upp krav för mitt välmående. Jag behöver inte uppnå någonting för att få lov att älska mig själv. Jag behöver inte prestera för att få lov att vara glad.

Och jag älskar känslan av lugn, att det inte är hela världen, det tänker jag ofta nu. Jag älskar känslan av att känna mig nöjd, det är inte det att jag inte vill saker längre, det har bara blivit mycket mer kravlöst. Jag vet inte om jag någonsin har känt mig riktigt nöjd tidigare i mitt liv; det är en konstig tanke men jag har nog gått runt och varit missnöjd med mig själv i femton kanske tjugo. Så jag slår ett slag för nöjdheten och belåtenheten, och för att hitta belåtenhetsflytet. Något som inte verkar vara en självklarhet i samhället just nu.

Helst ska en ju ha höga ambitioner och driv, inte nöja sig utan vilja suga ur så mycket det bara går, som om livet vore ett festligt skaldjur. Prestera och avancera. Är det okej att nöja sig och sluta jaga, att ge upp sina ambitioner, sätta upp lite lägre mål, eller att inte ha några speciella mål alls ett tag. Bara flyta runt i belåtenheten och uppskatta små saker som att titta på Octonauterna med en treåring på magen. Eller att läsa en bra bok, sakta. Eller ligga kvar länge i sängen och lyssna på en bra podd. Vabba utan att få dåligt samvete.

Nu när viljan börjar infinna sig kommer också lusten sakta smygande tillbaka vilket är en fantastisk känsla, jag har inte förstått hur viktig den är förrän nu, när jag stått helt utan ett tag. För vad är vilja utan lust? För mig betyder de två orden inte samma sak även om de är synonyma. Jag har en väldigt stark vilja och vill mycket men tas lusten bort ur viljan, om det inte känns lustfyllt, då blir det bara krav och mål utan mening.

Så för att försöka vara så mycket som möjligt i känslan av belåtenhet så fokuserar jag på det jag vill och det som känns lustfyllt. Och därför kommer jag inte skriva så många blogginlägg under kommande månad. Jag ska försöka men det kommer antagligen bli tomt ett tag.

Men jag ska inte sluta skriva, jag ska låta lusten styra och försöka skriva ännu mer. I morgon börjar NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Femtiotusen ord på trettio dagar. Jag har bestämt mig för att prova.

Det har länge funnits tankar på olika berättelser som snurrar i mitt huvud men jag har aldrig försökt skriva något på det här sättet tidigare. Jag är mest nyfiken på vad som kommer ut om jag sätter mig ner och för att skriva utifrån en idé med ett tydligt syfte. Jag har inga krav på mig själv, inga förväntningar, inget annat mål än att försöka komma upp i femtiotusen ord till sista november. Jag är bara väldigt spänd på att se vad jag har inom mig och vilken historia jag bär på, vad som kommer ut.

Vad jag ska skriva om? Det enda jag kan säga är att jag döpt idén till Döda rosor. Därav bilden till detta inlägg. Om det blir något av detta sen, det är en sak för december. Jag har ett synopsis, jag har gjort en del förberedelser. Vi får se.

När världen faller likt höstlöven och mörkret smyger närmare…

Så med stor lust kastar jag mig in i en helt ny värld och hoppas att jag om en månad kan säga att jag är belåten med vad jag gjort och att jag haft ett bra flyt. Jag ska försöka hinna med något blogginlägg, annars hoppas jag att du fortfarande är med mig i december.

Följ gärna skriväventyret på Instagram @sma_doser_ensamhet

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Det vi inte berättar

”Du måste prata om de här sakerna med andra människor.” säger min psykolog. ”Jo, men hur gör man då?” frågar jag. ”Vi har ju fått en fin kontakt, du kan ju prata med mig, vad är skillnaden?” frågar han. Du får betalt för att lyssna tänker jag men säger det inte högt, det vore nog elakt och inte riktigt sant. Jag blir lätt obstinat i den här typen av situationer, mest för att han har rätt såklart, jag borde prata om mina problem med andra, jag vet bara inte hur man gör.

Jag har funderat på vad som händer med oss när något viktigt förblir osagt för många gånger. Är det de sakerna som med åren blir till ångest? Är ångest våra outtalade berättelser som aldrig får liv och möjligheten att beröra en annan människa. Är det därför så många människor går omkring och mår dåligt? För att det är så svårt att hitta utrymme att hinna eller kunna berätta mer än en sak om sig själv i dag?

Vi får lära oss att vi måste göra ett bra första intryck på kort tid, vi kokar ner allt det bästa med oss själva till en enkel historia som ska fungera vid arbetsintervjuer, sociala sammanhang och så vidare och så upprepar vi den. Om och om igen. En enkel sammanfattning av allt vi vill att andra ska veta och minnas om oss. Och kanske är det så att det som sägs oss tillräckligt ofta, av oss själva och andra, till slut blir till de enda sanningarna och så ser vi oss själva lite mer så och tränger undan resten.

Vad vi väljer att berätta om oss själva står ofta i relation till vår omgivning. Vi förskönar kanske lite, utelämnar detaljer, lägger till för att dölja något annat. Vi övar lite hemma framför spegeln och lägger fram vissa fakta om oss själva som kan passa bra in; det blir kanske det som är lätta att servera och lätta att smälta? Och alla är glada och belåtna.

Så har i alla fall jag fungerat tidigare eftersom jag inte velat att andra ska veta saker om mig. Det fanns berättelserna jag inte ville dela, de om utanförskap, mobbning och ångest. Jag har varit mer mån om att framstå som lyckad och omtyckt. Jag berättade andra saker, sådant som var lätt för andra att förstå och relatera till, det som fungerade på arbetsintervjuer, sånt som kunde få mig att passa bättre in. Det andra förblev länge osagt.

Jag minns ett samtal som ägde rum i början av sommaren för sjutton år sedan, det var med min klassmentor inför den stundande studenten. Han sa, ”Du är stark, du kommer att lyckas med vad du än tar dig för.” Jag har fått hör det både tidigare och senare. Jag fick också höra andra saker under min uppväxt som: du är ful, du är dum, du är äcklig, du luktar koskit, du är lika hårig som en apa, med mera.

Det här är två exempel på saker som blivit till sanningar för mig och som jag burit med mig länge: att jag är stark och klarar allt och att jag är ful, dum och värdelös. Jag utvecklade således ett bra självförtroende men låg självkänsla. Och när det inte riktigt finns någon där som frågar hur det är, som håller kolla på en, då tar man de sanningar som erbjuds, i brist på annat och av nödvändighet. Jag tog båda men berättade länge bara om den ena, det blev min identitet, den starka tjejen som klarar sig själv och lyckas med allt.

Jag blev det som upprepades tillräckligt ofta, av mig själva, inför andra och av andra, trots att jag är så mycket mer.

Jag skulle kunna berätta för dig om hur stark jag är, det är en sanning. Men i den ryms också det faktum att jag blivit stark av nödvändighet, jag hade inget annat val, jag var tvungen att tro på det som var positivt, jag kunde inte bara vara värdelös.

Jag är starkare än jag önskar ibland, sanningen är att jag också är fruktansvärt skör och känslig. Under min uppväxt längtade jag så många gånger efter att någon skulle säga: ”Det är okej, du behöver inte vara stark längre, du får bryta ihop nu. Gå sönder, jag tar emot dig när du faller, jag finns här för dig.” Istället för, ”Det här fixar du, du är en stark tjej.”

Det är svårt att prata om personliga problem, svåra erfarenheter och ångest. Kanske vill vi inte berätta på grund av rädsla, skam eller för att vi saknar någon som orkar lyssna. Vi kanske inte ens vet var och hur vi ska börja av rädsla att fördämningarna ska brista och att vi inte ska orka hålla tillbaka all vår sorg? Vi fortsätter leva med vår ångest i stället.

Jag förstår varför min psykolog upprepade gånger påpekat vikten av att dela med sig till andra om sådant som är svårt, så att jag kan sluta tro att ensam på något sätt skulle vara stark. Så jag ville skriva om det här, för jag tror att vi alla bär på mer än en berättelse om oss själva och vad vi har varit med om men att utrymmet är snävt och det är svårt att veta hur och när och till vem en berättelse kan berättas. Det är inte alltid det finns en självklar mottagare.

Jag vet inte om det finns en större poäng än den med den här texten. Den är, som så mycket annat jag publicerar här, lite av ett terapiarbete.

Men har den väckt några tankar hos dig så ta också med dig det här: låt dem som står dig nära veta att du finns, ta dig tid att verkligen lyssna. Inte bara på det som sägs utan också efter vilken berättelse det är som egentligen försöker hitta ut. Svåra saker kan ofta komma ut i form av annat i hopp om att någon ska fortsätta fråga, för ibland är det svårt att veta hur man ska börja.

Och låt inte saker förbli osagda för många gånger.

 

Lycklig som ett barn

Det är allvarligt att vara människa, livet är svårt och det glider oss sakta men smärtsamt säkert ur händerna. Ibland har jag känslan av att det sker i allt snabbare takt medan jag står vid sidan av och tittar på, upptagen med att vika tvätt och försöka mota bort skrynkel och rynkor ur mitt liv.

Det är allvarligt att vara vuxen. Det finns ansvar och saker som måste göras. Att förhålla sig till alla sina roller och alla sina olika jag, det blir lätt onödigt komplicerat. Jag är inte längre bara jag; jag är anställd, mamma, fru, vän, dotter, syster. Jag ska räcka till många. Jag ska vara bra på så mycket.

Jag kan sakna hur det var att vara barn. Inte omständigheter runt omkring, inte min fysiska miljö, utan det jag hade inom mig; mina tankar och min inre värld, en plats full av oändliga möjligheter och gränslös fantasi. Jag levde i mitt huvud, där det alltid pågick minst en föreställning med mig själv i huvudrollen.

Men plötsligt var det inte jag som har huvudrollen i mitt egna liv längre. Barnet blev lämnat kvar i ett avlägset minne av lycka och ljusa sommarkvällar jagandes fjärilar i en kohage. Kvar står en trött vuxen som tillät kraven, jagandet och stressen ta kontroll. Allt rusar, alla rusar, jag rusade efter. Tills det tog stopp och nu står jag här och undrar vart det lyckliga barnet tog vägen. Kohagen ligger inbäddad i en tung dimma, allt är tyst och stilla i den kyliga höstluften, inga fjärilar syns till.

Som barn flydde jag in i fantasins och böckernas värld, den var lika verkliga för mig som min mammas sega fläskkotletter med överkokt potatis. Jag vände upp och ner på hela min garderob, och alla andras, för att hitta dörren till Narnia. Jag var ett väldigt inspirerat barn. Ett tag övertygade jag mig själv om att jag var borttappad, att jag hade en annan familj som skulle komma och hämta mig en vacker dag, att jag hade en hemlig storasyster och ibland satt jag uppe vid brevlådan och väntade på henne. Det var aldrig någon som kom för att hämta mig.

Jag ville att livet skulle vara fantastiskt och spännande, mysterier och äventyr var det bästa jag visste. Jag var alltid någon annanstans. Min dröm var att bli hittad, att fly, att ge mig av på äventyr. Jag älskade fantasier som barn, jag älskade att drömma.

Så blir vi vuxna och måste förhålla oss. Till varandra, till världen, till kraven och till alla måsten. Måste vara bra, måste prestera, måste ha ambitioner, måste passa in, måste vara lycklig. Ibland känner jag mig som ett barn som bara låtsas vara vuxen, som rättar sig efter en mall för hur vuxna förväntas vara: ambitiösa, ansvarstagande, ha koll på läget. Som att jag går runt i kläder som inte riktigt passar, ett barn som försöker fylla ut en vuxenuniform som är lite för lång i ärmarna, byxorna kräver skärp, skorna är lite för tunga och obekväma för att orka gå långt i.

Det sägs att man ska tänka tillbaka på det man älskade att göra som barn för att som vuxen hitta sin passion, det där vi hoppas ska göra oss lycklig igen. Det där som en blir bättre på utan att man märker det, för man älskar att göra det. Det där man längtar efter, som man alltid tänker på. Den där grejen där man slutar vara medveten om sig själv, där man kan finna det som kallas ”flow”, det som jag tänker är att vara lycklig på riktigt, för en stund.

Under det senaste halvåret har jag fått höra av flera personer, bland annat min psykolog, att jag verkar vara en vänster-hjärnhalva-person. En rationell, kritisk, ordningsam människa som gärna analyserar ner i minsta detalj. Jag har större delen av mitt liv sett mig själv som en höger-hjärnhalva-person. Känslig, kreativ, intuitiv och fantasifull. Men det verkar inte vara så jag uppfattas och kanske har jag mer och mer blivit en kritisk vuxen än ett intuitivt barn.

Missförstå mig inte, jag tycker om att vara vuxen, jag har inget emot att bli äldre (jag vill bara inte dö), en smula visare och lite säkrare på mig själv. Det behövs fler vuxna vuxna, inte fler vuxna som beter sig som barn. Men kanske har jag gett upp sidor av mig själv för att bli så som jag tror att en vuxen förväntas vara.

Nu kanske du har börjat undra vad poängen är med den här texten och det gjorde jag också när jag började skriva. Jag började nysta i en känsla av saknad, en tid som flytt, någonting jag tappat på vägen. När jag var halvvägs slog det mig att jag har skrivit mig fram till svaret, det finns någonstans här, under alla orden.

Vad ska jag göra för att hitta det jag söker, det där som jag älskar att göra. Det som skänker mig glädje och energi så att allt annat i det här vuxna livet också känns lite lättare och roligare, något som kan ge mig ett sammanhang och mening. Något där jag kan ta hjälp av barnet som ser äventyr och möjligheter, som drömmer gränslöst och formar sin egen verklighet.

Det barn som jag kan sakna så oerhört mycket men som vågar sig fram vid en lång promenad på en okänd plats, ”Vad finns där borta? Runt nästa krök?” Viskar hon. ”Kom, vi springer dit och ser efter.” Hon håller mig i handen när flygplanet lyfter, ”Var inte rädd, du vet att vi älskar det här, äventyr väntar, vi ska inte dö idag.” Hon hoppar jämfota i vattenpölar. Hon tjuvlyssnar. Hon ser skatter glimma i små vardagliga ting.

Hur kan hon hjälpa den här vänsterstyrda granskande, analyserande hjärnan med sinne för detaljer att hitta en ny passion?

Kanske genom att göra precis det här.
Kanske har jag svaret precis framför fingrarna.
Kanske har jag precis skrivit mig fram till svaret på min egen fråga.

Jag är lycklig när jag skriver, lycklig som ett barn.

Då, när ingenting hade hänt mig än.

Rakt i hjärtat utan ord

”Som alltid flyr jag till musiken” sjunger Jocke Berg.
”Den enda plats där jag är jag.”

Musik som en plats att fly till, en plats där jag får lov att vara jag, min egen frekvens att existera i. Jag vet inte vem jag hade varit utan, hur jag skulle ha orkat ta mig igenom mina fjorton, femton, sexton eller många av mina andra årgångar. Den har alltid funnits där, alltid lojal, alltid vid min sida.

I lördags var jag i Köpenhamn för att se ett av mina absolut favoritband. Sigur Rós. Det är mer än musik, mer än en konsert. För mig är det livet, energi, inspiration, ett ställe där allt känns självklart och världen runt omkring upphör för en stund.

Det går inte att inte drabbas av Sigur Rós. Min man var med och strax innan konserten frågar han: ”Sjunger de på engelska eller?” Jag tänkte väldigt tyst för mig själv att jag borde ha åkt ensam. På tåget hem var det hans som laddade ner låtarna till telefonen. Det går inte att inte bli berörd. Som det ska vara med musik vi älskar.

Vi hade ett intressant samtal, jag och den där fantastiska personen jag lovat resten av mitt liv till, medan vi väntade på tåget hem. Om hur musik uppfattas olika. Han tyckte första delen av konserten vad för nedstämd, för deprimerande. Jag tyckte det var underbart rakt igenom. Jag tänkte på min uppväxt då jag ofta fick försvara och förklara min musiksmak, gång på gång på gång.

Jag var en av alla som stod liten utanför, som tog en annan väg, av nöd. Och även om jag själv aldrig spelade musik så lyssnade jag, jämt. Jag hade alltid extra AA-batterier i väskan; jag stod ut inte ut med tystnaden som snabbt fylldes med skratt och hån. Det var jag, böcker och musik.

Det var Tracks i P3 och olika listprogram på TV. Plötsligt, utan att jag minns hur, fanns svensk punk i mitt liv; Dia Psalma, Strebers och Charta 77. Jag såg en video med ett band som hette Nirvana en gång när vi var i fjällen och jag hellre ville kolla på MTV än åka skidor.

Z-TV kom hem till byn via parabol och Ola Lindholm hade långt hår. Sedan gick det snabbt utför (om du frågat pappa). Pearl Jam, The Cure och Marilyn Manson blandades med Kent, Radiohead och Depeche Mode. Det var nitbälten, Get a Grip-kängor och många olika färger på håret då.

En annan värld att fly till, där fick jag lov att bara vara jag, mig själv. Utan andras åsikter och kommentarer, utan mobbning och utanförskap. I musiken hittade jag kraft, gemenskap och energi. Någon skrev om mitt liv och mina känslor. Någon skrek för mig. Någon stod upp för det jag kände.

Hade du frågat mitt femtonåriga jag vad hon tyckte om alla andras åsikter om hennes musiksmak hade hon garanterat citerat Marilyn Manson: ”I wasn’t born with enough middle fingers”.

Nu är jag inte riktigt lika arg längre, men det är fortfarande min frekvens, det vemodiga, lite sorgsna men laddat med tusen kilo energi. Någon sätter ord på det jag känner. En textrad kan träffa helt rätt och göra allt begripligt, med rätt ackord kan den träffa rakt i hjärtat. Ibland behövs det inte ens ord, eller samma språk, musiken står över det.

Det är inte deprimerande eller betungande, det får mig inte att må dåligt, eller sämre. Det är min livlina, min energi. Det är i musiken jag kan vila, få ro. Stänga ute världen, stänga av mina tankar. Dämpa oron. Känna gemenskap, känna igen mig i någons annans ord och formuleringar.

Musik är en upplevelse och den blir som allra starkast när den stämmer med ens egna inre frekvenser, när den hakar i där man själv tar slut, en förlängning av allt man känner, oavsett vad för musik det är, oavsett känsla. Jag sluter ögonen och glömmer allt eller så dansar jag som en galning i köket med min son tills vi blir en skrattandes hög bland smulorna på golvet.

Och att få uppleva något så fantastiskt som Sigur Rós på en scen, som fullkomligt exploderar av ljud och ljus, och står där med ett fånigt leende på läpparna, med en annan hand i min, och tänka att den här världen alltså, den är inte så dum ändå. Det är de stunderna jag önskar aldrig skulle behöva ta slut.

Det är svårt att sätta ord på vad musik betyder för mig.

Som Jocke sjöng:
”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.”