Boksmällar

Skrivandet har fått stå tillbaka för läsandet de senaste tre veckorna. Jag har låtit mig själv handlöst falla ner i spänningen och förtvivlan, den senaste tiden har allt annat än läsandet varit sekundärt, ett underbart tillstånd men det kan också bli intensivt med så många känslor och intryck på kort tid.

I de fyra romaner jag hunnit med har jag kastats från Barcelonas mörka dystra gator och dess himmelska skådespel till New York och in under skinnet på karaktärer som känts så verkliga och nära att jag nu, efter att ha vänt sista bladet i sista boken, känner mig oerhört tom och sorgsen.

När jag var hemma hos mina föräldrar i slutet av augusti hittade jag Carlos Ruiz Zafóns första bok om de bortglömda böckernas gravkammare i mammas bokhylla (en gammal djup IKEA-hylla som rymmer tre rader böcker på varje hyllplan men för att komma åt dem måste man först plocka ut de som är travade ovanpå). Jag hade redan den andra delen hemma och sköljde ner sida efter sida med grönt te under en filt i soffan, en bra start på hösten.

En läsupplevelse är aldrig den andra lik; ingen bok är den andra lik så klart, alla historier är unika. En del böcker är mindre bra och jag kan känna mig lättad över att jag äntligen får lägga undan dem – de böckerna hamnar i bortskänkes högen – och börja på något annat.

Andra böcker lämnar en med en känsla av att man inte riktigt är samma person längre, att man har varit med om någonting som kommer sätta spår; man måste få lite tid att repa sig innan man kan ta sig an nästa. En del böcker vill man bara inte ska ta slut överhuvudtaget samtidigt som man inte kan ta sig till slutet fort nog.

Efter jag läst ut Vindens Skugga och Ängelns lek kunde jag inte finna mig i att behöva lämna Zafóns dystra Barcelona och dess olyckliga och plågade invånare så jag inhandlade den tredje delen, samtidigt köpte jag även Hanya Yanagiharas Ett litet liv som jag hört mycket bra om under sommaren.

Himlens fånge var lite kortare än de andra och tog slut snabbt, den kändes lite som ett mellanspel och jag ser fram emot att läsa den sista delen när den kommer ut på svenska. Det gjorde det också lite lättare att lämna dessa fantastiska böcker när jag visste att nästa utmaning på 730 sidor väntade på mig. Och nu är ett bra tillfälle att skriva mer igen för efter de här böckerna vet jag inte vad jag skulle kunna plocka upp. Alla som säger att en inte kommer vilja läsa något annat efter Ett litet liv har rätt.

Jag läste ut den i morse och jag känner mig fortfarande helt tom, jag började om på första sidan direkt för att få läsa en stund till, men nu står den tillsvidare jämte Zafón och Gillian Flynn i bokhyllan, bland de bästa favoriterna.

Den är så fint berättad, så snyggt uppbyggd. Den krävde lite mer av mig i början, i första delen, innan jag drogs med och inte kunde läsa fort nog. All vaken tid jag haft för mig själv har jag läst. Jag har gått direkt från jobbet till närmaste café och suttit på obekväma stolar för att inte spilla dyrbar lästid genom att åka hem först. Jag har inte velat riskera att bli distraherad av post på hallgolvet eller tvätt som ska plockas in. Det har varit jag och boken. Jag och Jude och Willem och Malcolm och JB. Åh Jude, hur ska jag kunna sluta tänka på dig?

Om jag var någon som delade ut betyg till böcker skulle den här få det allra högsta. Jag ska inte säga att jag på något sätt identifierar mig med bokens huvudkaraktärer, det önskar jag att ingen skulle behöva göra, men jag kan känna igen mig i vissa uttryck.

Att bära på skuld, skam, längtan och önskningar som inte vill något hellre än att springa över tungan och kasta sig ut i världen men som är omöjliga att sätta ord på, omöjliga att ge liv för man är så rädd för konsekvenserna det skulle kunna ge, fast man vet att de bara bor inom en. Den söndertrasade självkänslan som gör en förvånad och förlägen varje gång någon faktiskt verkar vara genuint intresserad av vad man har att säga, att någon faktiskt älskar en för den man är, precis den man är, villkorslöst.

Vissa böcker är som att få en smäll, luften går ur en, man behöver lite tid för att återhämta sig. Man bär med sig böckerna inom sig som en skatt som kanske endast kan delas med andra bibliofiler. Kan vi utmärka oss på något sätt? Kan vi ha en hemlig hälsning? Så vi kan ge varandra en liten igenkännande nick när vi passerar varandra på gatan, som busschaufförer eller Harley Davidsson-ägare gör.

Då skulle våra blickar kunna mötas, du skulle känna igen sorgen och fråga, ”Ett litet liv?” Jag skulle nicka tyst och du skulle lägga handen på min axel och säga, ”Jag vet, men du kommer komma vidare, du kommer kunna plocka upp en annan bok igen, ge det bara lite tid. Det ordnar sig.” Det skulle kännas skönt att veta att det finns de som förstår hur en bok så brutalt och skoningslöst kan drabba en och sätta världen lite ur balans för ett ögonblick.

”Saker går sönder,
och ibland går de att reparera,
men i de flesta fall inser man att oavsett vad som skadats
så omformar sig livet för att kompensera för förlusten,
ibland på ett underbart sätt.”

/ Harold. Ett litet liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.