Bokmässan – tygpåsens högborg

Årets stora högtid, eller bokmässan som den också kallas, pågår just nu i hemstaden. Jag är glad att jag fick till fyra timmar i går som resulterade i: en spräckt budget, tre signeringar, intressanta samtal och väldigt många bilder på tygpåsar och nya böcker såklart.

Som vanligt har jag dock inte lyckats planera ordentligt för det här i år heller och får nöja mig med de timmarna som blev. Nästa år ska jag ha helgen fri så att jag kan sitta framför Natur & Kulturs psykologiscen. Så många intressanta programpunkter i dag och i morgon som jag missar men det verkar som att de flesta kommer finnas tillgängliga på nätet om ett tag som tur är.

Jag hade med mig kameran (med en trasig fokusring på optiken visade det sig) och tänkte ta fina bokbilder till bloggen men jag började fotografera tygpåsar istället, det verkar vara något som går hand i hand med att vara bibliofil, att ha tygpåse alltså. Jag hann komma upp i en liten fin samling pås-porträtt men hade gärna haft tid att jaga fler.

Kul besök men jag var helt slut i går kväll. För mycket människor, för mycket ljud, för starkt ljus, för trångt och för varmt men innehållet var bra, så jag är nöjd ändå.

Fast jag glömde köpa en ny tygpåse.

    

Meningen med uppkoppling i ett ord

Om du ser mig utanför mitt hem, eller i mitt hem också för den delen, och jag inte har näsan i en bok är chansen stor att jag har ett par hörlurar inkörda i öronen. Och om det inte är musik (Kent) så är det med största sannolikhet en podd – det bästa med att ha uppkoppling i mobilen.

Efter varje bra avsnitt jag lyssnat på så vill jag direkt skriva ett långt och utförligt inlägg om alla tankar som väckts hos mig så att alla andra förstår att de måste lyssna på detta fantastiska innehåll. Det finns så mycket intressant där ute, nästan så att det ibland slår över i nedstämdhet för att jag aldrig kommer hinna lyssna på allt. Jag upptäckte hela grejen för ungefär två år sedan, sist av alla som vanligt (jag är motsatsen till en early adopter), så jag ligger lite efter.

Min inställning till internet och att ständigt vara uppkopplad är en smula ambivalent, jag tror inte det är så hälsosamt men det finns helt klart en del fördelar, poddar står högt upp på den listan och är en anledning till att jag inte riktigt är beredd att ge upp min iPhone.

Så innan jag skriver inlägget där jag går loss fullständigt på allt jag tycker är förfärligt med det digitala samhället vi lever i, och för att bespara er varenda tanke som poppat upp i mitt huvud i samband med allt jag lyssnar på, så kommer här istället en hyllning till mina favoriter.

För vad är vitsen med att ha en egen blogg om jag inte kan göra åtminstone en lista över saker jag gillar. Mina bästa tips, jag utgår för enkelhetens skull ifrån att ni alla är väldigt intresserade.

Men allvarligt talat, ni borde lyssna, det här är riktigt bra, underhållande eller viktigt, eller ofta alla tre på samma gång. Jag vill tipsa lite extra om avsnittet om utbrändhet med Pia Dellson, hon beskriver det så på pricken och ger bra konkreta råd. Och så Värvet International-avsnittet med Jonathan Safran Foer som är väldigt bra.

Och om du har någon bra podd att tipsa om, dela gärna med dig.


Små doser ensamhets podd-topp-sex utan inbördes ordning

Populärvetenskaplig podcast där varje avsnitt handlar om ett specifikt ämne med en expert som gäst. Den snabbaste och roligaste vägen till kunskap och allmänbildning om man ska tro Fritte Fritzson. Och det tycker jag man kan göra.

Favoritavsnitt: Om social inlärning med Armita Golkar, Om vår föränderliga hjärna med Anders Hansen, Om utbrändhet med Pia Dellson, Om lycka med Micael Dahlén, Om TV-historia med Kalle Lind, Om självmord med Ullakarin Nyberg, Om filterbubblor med Per Grankvist.

Intressanta program med intressanta människor. Jag tyckte mycket om Fredrik Backmans, Kalle Linds och Lisa Langseths program i år och har så mycket att lyssna ikapp. Vilka sommar- respektive vinterprat måste jag lyssna på?

Så stor igenkänningsfaktor. Fantastiska orädda, öppna, ärliga Anna Mannheimer och Mia Skäringer. Jag har suttit och fnissat i väntrummet på vårdcentralen och skrattat högt rakt ut i soffan när allt annat känts skit. Så jävla roliga och träffsäkra och alldeles underbara. Älskar avsnitt två och tre. Och fyra. Alla är så bra men speciellt viktigt är avsnitt 19. Kvinnohimmelen! Du måste faktiskt lyssna nu med en gång.

Emmy Rasper träffar och intervjuer mer eller mindre kända personer för att prata om psykiskt mående. Jag tycker Emmy är fantastisk på att ställa svåra frågor på ett bra sätt. Lyssna på avsnittet från Vetenskapsfestivalen med Maja Gödicke och Ossian Melin och avsnitten som heter Psyket frågar som tar upp frågor med experter inom exempelvis psykiatri. Alla avsnitt och intervjuer är intressanta och tar upp viktiga saker.

Läkarna Anders Hansen och Simon Kyaga möter internationellt framstående hjärnforskare. Otroligt intressant om ämnen som ångest, depression, hur internet påverkar vårt sätt att tänka, beroendeforskning, AI, psykoterapi och visdom. Avsnittet om hur internet påverkar vårt sätt att tänka med Susan Greenfield är otroligt intressant.

  • Värvet och Värvet international

Jag tror inte Värvet eller Kristoffer Triumf behöver någon närmare presentation. Totalt måste det finnas över fyrahundra avsnitt ute och jag har lyssnat på långt ifrån alla. Ett hyfsat nytt avsnitt är det med författaren Jonathan Safran Foer, typiskt ett sådant avsnitt som alla måste lyssna på för att det är så bra. Mitt allra första Värvet-avsnittet var det med Caitlin Moran, också bra. Stefan Einhorn, Malou Von Sivers (otippat men det är ju det som är så bra med poddar, en upptäcker mycket nytt), Nina Persson (som höll mig sällskap när jag mitt i natten sydde dekorationer till vårt bröllop förra sommaren) Christian Kjellvander, Lars Lerin, Dennis Lyxén, Laleh. Det finns så otroligt många. Tänk om Jocke Berg skulle ställa upp (chans lika med obefintlig?) eller Gillian Flynn eller Micael Dahlén, eller Mia Skäringer, eller… lika bra att de inte gör det för det kommer ta flera månader att först lyssna ikapp.

 

Hoppas du hittar en ny favoritpodd bland dessa och glöm inte att tipsa.

 

 

Utanför bekvämlighetszonen

Klichéer är väl vad de är just för att de innehåller någon form av uttjatad sanning, kvällens sanning är att livet börjar där bekvämlighetszonen tar slut.

Det snurrar tusen tankar i min hjärna just nu. Det har varit en lång men spännande helg, jag är trött men tillfreds. Under de två gångna dagarna har jag matats med tankar om normkritik , mångfald, självkänsla, förebilder, känslor, samtalsmetodik och självkännedom. Jag kan nu stolt kalla mig för volontär hos United Sisters och inom en, förhoppningsvis, snar framtid ska jag få bli någons coach. Det här är något jag har velat göra länge så det känns så klart kul, riktigt kul.

Men, om jag inte vågat ta mig utanför min bekvämlighetszon och vågat tro att det här är något jag kan göra eller vågat se att jag kan ta plats i helt andra sammanhang, på helt andra platser, med helt andra människor än jag är van vid, då hade det aldrig kunnat hända. Nu sitter jag här med nya bekantskaper, nya kunskaper och nya insikter, trött men glad att jag vågade.

Hela helgen har burit med sig små men ack så viktiga segrar för mig, saker som hjälpt mig förstå att jag kan förändra mina beteenden. För det räcker inte med att vara medveten om hur saker och ting ligger till om jag inte kan förändra vad och hur jag gör; att vara medveten förändrar inte resultatet om jag fortsätter göra samma sak som tidigare.

(Självklarheter som är nästan skrattretande självklara när man väl fått klart för sig hur självklart det egentligen är, men innan man får det klart för sig är det ytterst oklart hur en ska bära sig åt för att få klarhet i någonting alls.)

Jag är medveten om att jag behöver bli bättre på att be om hjälp så att jag får ihop vardagen utan att kompromissa med min fysiska och psykiska hälsa. Inför den här helgen gjorde jag det och jag fick hjälp, gjorde mitt bästa för att inte känna dåligt samvete och jag kunde njuta av två dagar på egen hand med fokus på vad jag vill. Med facit i hand, det gick bra. Alla inblandade mår bra.

Jag är medveten om att jag behöver öppna mig mer i möten med andra även om det innebär obehag och ångestkänslor. Jag vet att jag behöver det för att känna gemenskap och bryta mig loss från osanningar om mig själv. I lördags fick gruppen i uppgift att tänka på en person som betytt mycket för oss när vi växte upp, en förebild, någon vi sett upp till.

Medan de orden uttalades kunde jag bokstavligt talat känna hur min puls ökade, hjärtklappningen satte igång, mörkret trängde sig på och jag ville helst av allt göra mig osynlig. Jag kände ett så stort obehag av att redan innan någon sagt något veta att jag kommer sticka ut, jag är den avvikande. Så jag tog till orda och sa som det var. Jag har aldrig haft någon förebild, jag har aldrig sett upp till någon, jag var väldigt väldigt ensam som ung och det fanns inget stöd.

Ingen tittade på mig konstigt, det blev ingen pinsam tystnad, ingen ifrågasatte mig. Jag fick istället bekräftelse på att det jag sa var viktigt, jag fick uppriktigt nyfikna frågor om mina erfarenheter, mitt perspektiv, jag togs på allvar. Med facit i hand, det gick bra. Jag mår bra.

Jag är medveten om att det är så där, att det är viktigt och att de flesta människor vill lyssna och är intresserade men att bryta mönster och agera efter det är så mycket svårare än det kan verka. Ibland kan de där orden inte ens låta sig bli sagda.

Det blir lätt att en vill ta till klichéer märker jag, när det gäller den har sortens berättelser om insikt och att våga möta sina rädslor, men det är väl för att det ligger sanning i orden från början som de blir just klichéer och varför skulle de vara mindre värda för det? Man måste våga för att vinna och livet börjar ibland i slutet av din bekvämlighetszon.

Ikväll är jag trött, väldigt trött, men glad att jag vågade.

 

Moment tjugotvå för introverta

Känner sig introverta oftare ensammare för att de är just introverta? Jag har påbörjat ett intervjuprojekt för att komma underfund med hur vi människor förhåller oss till ensamhet och om man kan öva upp förmågan att öppna sig mer för andra. Hur tar man sig upp till toppen för att njuta av utsikten om man inte är speciellt äventyrligt lagd. Steg för steg, med stöd av andra?

Från hit till dit, ett äventyr eller ett omöjligt uppdrag? Foto från Brasilien 2011.

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat intervjua främmande människor via Skype om deras erfarenheter och behov av ensamhet. Det är mitt sätt att ta mig an uppgiften min psykolog gett mig, den att ta kontakt med människor, fylla på med gemenskap, för att se om det löser upp ångest och rädslor.

Jag vet inte om det var precis det här han hade i tanken men jag behöver undersöka saken lite närmare först, innan jag tar det ett steg längre, eller högre.

För jag tänker mig att det jag gör nu är vad en höjdrädd skulle göra för att förbereda sig inför att bestiga ett högt berg; det vore knappast att spotta i nävarna och börja klättra upp för första bästa bergvägg, det behövs grundliga förberedelser, genomgång av utrustning, rätt skor och sådana saker.

Säkert skulle en person som stod i begrepp med att göra något skrämmande fråga andra hur det var för dem, be om råd och samla in tips som kan underlätta på vägen. Så det är det jag gör. För av någon anledning går det lättare att vara ärligt öppen och prata om svåra saker med totala främlingar, vi kan hålla oss till ämnet och jag riskerar inget. Ungefär som att gå igenom utrustningen på marken och veta att den kommer hålla när man väl börjar klättra.

Det är utifrån de här intervjuerna som mina funderingarna kring ett moment tjugotvå för introverta har börjat gro, något som kommit upp i flera samtal.

Jag pratade med en person som ser sig själv som extrovert och som fick mig att reflektera kring hur ensamhet kan vara olika beroende på om man är mer introvert eller extrovert. Jag har funderat mycket på om känslan av ensamhet kan vara aktiverande eller passiviserande beroende på hur vi ser oss själva.

Om man som introvert upplever starka känslor av ensamhet och isolering är det då mer passiviserande än för en extrovert som kanske aktivt skulle försöka hantera känslan genom att vända sig utåt för umgänge och aktivitet? Är det svårare för en introvert person att söka sig utåt i en sådan situation?

Är hen mer benägen att vända sig inåt för att grubblande fråga sig själv: varför känner jag så här? Och kanske inte med resultatet av att känna sig mindre ensam utan snarare mer? Och känner sig introverta därför oftare och mer ensamma för att de är just introverta?

Det här är bara mina egna reflektioner från mina samtal och jag påstår inte att det är på varken det ena eller andra sättet, eller att man ens kan dra alla extroverta eller introverta över en kam (det är så klart en skala, man är inte alltid antingen eller, människan är komplex och jag tycker inte om att sätta etiketter eller placera in i fack). Men jag behöver resonera kring det här för att bättre förstå mig själv och världen runt omkring mig.

För jag är den introverta grubblande personen och det faller sig inte naturligt för mig att försöka hantera känslor genom att ta kontakt med andra, att prata om det eller skaka det av mig genom aktiviteter. Jag kan lätt identifiera sammanhang som för mig är förknippade med ångest och dåligt mående, men det är svårare att identifiera lösningar på de problem det skapar.

Jag är inte förtjust i att umgås i grupp, jag tycker inte om stora folksamlingar, de får mig att känna mig orolig och trött. Jag tycker inte om kreativ brainstorming eller att ge snabba svar på komplexa frågor, jag skulle helst vilja svara skriftligt på alla frågor efter en veckas betänketid. Hur jag mår? Hmmm… hur mår jag, vänta lite nu, jag måste gå hem och tänka igenom det här, det är ingen lätt fråga att svara på bara så där!

(Jag hyser en misstanke om att jag inte alltid gör det så enkelt för mig själv heller).

Moment tjugotvå i ett introvert liv; jag vill helst vara ensam och tänka i lugn och ro men efter ett tag kretsar tankarna kring att jag inte har någon att dela mina tankar och intressen med. Jag har en personlighet som inte tillåter stora doser av umgänge, min tid är dyrbar för mig och jag behöver mina små doser av ensamhet för att orka. Men det gör också att det blir en stor ansträngning varje gång jag vill sträcka mig ut och leva lite mer extrovert, det är så ovant att något som kan verka så enkelt lätt växer och blir ett Mount Everest av ångest och oro.

Så jag tänker att om jag får höra hur andra gör och tänker och fungerar så blir de här intervjuerna som ett sätt att förbereda mig, att ta små steg och språng från avsatts till avsatts. Det blir som iscensatta meningsfulla samtal, en övning som jag hoppas gör att jag nästa gång inte står inför ett Mount Everest, utan kanske mer ett Kebnekaise, eller en dag ett Kinnekulle.

För även om jag är höjdrädd så vet jag att utsikten från toppen är fantastisk och värd att möta rädslan för. Och att stå på toppen tillsammans med någon annan, efter att ha klättrat tillsammans, det är kan nog vara en nyckel till välmående. För kanske är det så att lyckan blir mer verklig när vi delar den med andra.

Har du några tankar eller erfarenheter om ensamhet som du vill dela med dig av? Hör gärna av dig, jag vill fortsätta med min intervjuserie och är uppriktigt intresserad av att höra din åsikt.
kontakt@smadoserensamhet.com

 

När skalet spricker

Det är inte alltid helt enkelt att vara på bättringsvägen från utmattning och depression. Det är en långsam process och även om det går åt rätt håll så är jag stundtals fortfarande osäker på hur jag mår och vad jag mäktar med, det är ibland lätt att tappa tron på att jag kommer orka övervinna alla hinder på vägen.

Ibland känns livet behagligt och lätt, att börja jobba igen har varit lättare än jag trodde; jag är ganska säker på att jag kan gå till jobbet utan att ta med mig prestationsångesten och kraven i väskan och att ingen kommer ifrågasätta varför jag kommer ensam.

Ibland känns det tyngre, när livet hinner i fatt och jag tvingas konfronteras med mitt innersta. Det är som om jag under sommaren har skalat av lager efter lager och att jag nu börjar närma mig kärnan av vad jag består av, det som döljer sig under mitt hårda skal, där jag håller mig gömd.

Idag fick jag en uppgift av min psykolog som för mig är så svår att den känns näst intill omöjlig, som för en höjdrädd att få i uppgift att bestiga Mount Everest.

Uppgiften är att ta kontakt, att hitta sätt att känna gemenskap, att besegra den ofrivilliga ensamheten och prata om den. Att öppna mig. Att våga be om stöd, be om tröst, be om hjälp. Jag misstänker att det för en del är självklart att ringa en kompis, syskon eller förälder när man mår dåligt och prata om det. För mig är det inte det. Jag vet inte hur man gör, jag håller allt inom mig. Jag håller mig för mig själv under mitt skal.

Det är som att förmågan att tala upphör i samma sekund som tanken på att dela mina sorger dyker upp. Jag vill inget hellre men samtidigt finns ett så stort motstånd, som ett fysiskt motstånd i kroppen, trots att jag vet att ensam inte alltid är starkast och att jag mår bra av att prata om de här sakerna.

Det här är en av de största och svåraste utmaningarna jag stått inför. Att gå emot allt som livet lärt mig och våga lita på andra och på att de bara vill mig väl. Att det inte finns några konspirationer eller illasinnade dolda planer som görs upp bakom min rygg, de viskar inte längre i korridorerna, de ligger inte längre på lur bakom nästa hörn. Inget jag säger till dig kommer du att använda mot mig. Du kommer inte förråda mig och ge mina ord till fienden.

Det är ett slags moment tjugotvå: jag vill göra mig fri från det förflutna och sluta känna mig så ensam, jag uppnår antagligen det bäst genom att prata om det och öppna mig för andra och på så sätt få starkare relationer, men jag kan inte på grund av mitt förflutna: mobbningen, utfrysningen, ensamheten och min ointagliga mur mot världen.

Jag påminner mig själv om att det är precis det här som ligger bakom den här bloggen, att prata, skriva om det som är svårt, det som känns obekvämt men som ändå är så viktigt, så jag tar mig an uppgiften. Även om skalet spricker så behöver det inte betyda att jag blir svagare, jag vet att jag med absolut största sannolikhet skulle kunna bli lite starkare. Tror jag.

En vän skrev en kommentar till min senaste inlägg på Instagram där hon nämnde Kintsugi, eller kintsukuroi som jag också sett att det kallas. Det är en teknik för att laga porslin och keramik, men också en filosofi, som går ut på att genom varsam reparation framhäva sprickor och skavanker med hjälp av guld och på så sätt synliggöra att objektet blivit starkare och vackrare på grund av att det en gång varit trasigt, det är också ett sätt att se på livet.

Jag finner det trösterikt på något sätt, att bära sina ärr med stolthet, att inte skämmas över de svårigheter livet utsatt en för utan göra dem till  framträdande drag. Att det är motgångarna som får oss att hålla ihop lite bättre, att vi blir lite starkare och lite vackrare genom livets prövningar. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt uppleva allt jag gått igenom för att bli stark, men det är mina erfarenheter som format mig till den jag är.

Jag vet att det finns några få som läser den här bloggen och jag är oerhört tacksam för er som visar intresse och som hittar små korn av igenkänning. Jag växer och står lite stadigare i samtal och diskussioner som kommer härifrån och jag hoppas att det kan vara vägen framåt jag behöver för att kunna öppna mig, vårda mina relationer och mota bort den tunga känslan av ensamhet som förföljt mig genom livet.

Så jag kommer fortsätta skriva om allt som inte är helt perfekt, sprickorna, det som gått sönder och blivit lagat, många gånger. Om styrka och svaghet. Om framgång och motgång. Om att vara rädd, att vara trasig och om att bli hel. Om guldkornen, om livet som är ofullständigt, ofullkomligt och obeständigt och därför vackert och om att vi inte är ensamma med våra känslor och tankar, vi är många som känner samma sak. Och en dag kanske vi kan prata om det.

”Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”

Tove Jansson – Vem ska trösta knyttet.

Boksmällar

Skrivandet har fått stå tillbaka för läsandet de senaste tre veckorna. Jag har låtit mig själv handlöst falla ner i spänningen och förtvivlan, den senaste tiden har allt annat än läsandet varit sekundärt, ett underbart tillstånd men det kan också bli intensivt med så många känslor och intryck på kort tid.

I de fyra romaner jag hunnit med har jag kastats från Barcelonas mörka dystra gator och dess himmelska skådespel till New York och in under skinnet på karaktärer som känts så verkliga och nära att jag nu, efter att ha vänt sista bladet i sista boken, känner mig oerhört tom och sorgsen.

Nya favoriter. Hanya Yanagihara och Carlos Ruiz Zafón.

När jag var hemma hos mina föräldrar i slutet av augusti hittade jag Carlos Ruiz Zafóns första bok om de bortglömda böckernas gravkammare i mammas bokhylla (en gammal djup IKEA-hylla som rymmer tre rader böcker på varje hyllplan men för att komma åt dem måste man först plocka ut de som är travade ovanpå). Jag hade redan den andra delen hemma och sköljde ner sida efter sida med grönt te under en filt i soffan, en bra start på hösten.

En läsupplevelse är aldrig den andra lik; ingen bok är den andra lik så klart, alla historier är unika. En del böcker är mindre bra och jag kan känna mig lättad över att jag äntligen får lägga undan dem – de böckerna hamnar i bortskänkes högen – och börja på något annat.

Andra böcker lämnar en med en känsla av att man inte riktigt är samma person längre, att man har varit med om någonting som kommer sätta spår; man måste få lite tid att repa sig innan man kan ta sig an nästa. En del böcker vill man bara inte ska ta slut överhuvudtaget samtidigt som man inte kan ta sig till slutet fort nog.

Efter jag läst ut Vindens Skugga och Ängelns lek kunde jag inte finna mig i att behöva lämna Zafóns dystra Barcelona och dess olyckliga och plågade invånare så jag inhandlade den tredje delen, samtidigt köpte jag även Hanya Yanagiharas Ett litet liv som jag hört mycket bra om under sommaren.

Himlens fånge var lite kortare än de andra och tog slut snabbt, den kändes lite som ett mellanspel och jag ser fram emot att läsa den sista delen när den kommer ut på svenska. Det gjorde det också lite lättare att lämna dessa fantastiska böcker när jag visste att nästa utmaning på 730 sidor väntade på mig. Och nu är ett bra tillfälle att skriva mer igen för efter de här böckerna vet jag inte vad jag skulle kunna plocka upp. Alla som säger att en inte kommer vilja läsa något annat efter Ett litet liv har rätt.

Jag läste ut den i morse och jag känner mig fortfarande helt tom, jag började om på första sidan direkt för att få läsa en stund till, men nu står den tillsvidare jämte Zafón och Gillian Flynn i bokhyllan, bland de bästa favoriterna.

Den är så fint berättad, så snyggt uppbyggd. Den krävde lite mer av mig i början, i första delen, innan jag drogs med och inte kunde läsa fort nog. All vaken tid jag haft för mig själv har jag läst. Jag har gått direkt från jobbet till närmaste café och suttit på obekväma stolar för att inte spilla dyrbar lästid genom att åka hem först. Jag har inte velat riskera att bli distraherad av post på hallgolvet eller tvätt som ska plockas in. Det har varit jag och boken. Jag och Jude och Willem och Malcolm och JB. Åh Jude, hur ska jag kunna sluta tänka på dig?

Om jag var någon som delade ut betyg till böcker skulle den här få det allra högsta. Jag ska inte säga att jag på något sätt identifierar mig med bokens huvudkaraktärer, det önskar jag att ingen skulle behöva göra, men jag kan känna igen mig i vissa uttryck.

Att bära på skuld, skam, längtan och önskningar som inte vill något hellre än att springa över tungan och kasta sig ut i världen men som är omöjliga att sätta ord på, omöjliga att ge liv för man är så rädd för konsekvenserna det skulle kunna ge, fast man vet att de bara bor inom en. Den söndertrasade självkänslan som gör en förvånad och förlägen varje gång någon faktiskt verkar vara genuint intresserad av vad man har att säga, att någon faktiskt älskar en för den man är, precis den man är, villkorslöst.

Vissa böcker är som att få en smäll, luften går ur en, man behöver lite tid för att återhämta sig. Man bär med sig böckerna inom sig som en skatt som kanske endast kan delas med andra bibliofiler. Kan vi utmärka oss på något sätt? Kan vi ha en hemlig hälsning? Så vi kan ge varandra en liten igenkännande nick när vi passerar varandra på gatan, som busschaufförer eller Harley Davidsson-ägare gör.

Då skulle våra blickar kunna mötas, du skulle känna igen sorgen och fråga, ”Ett litet liv?” Jag skulle nicka tyst och du skulle lägga handen på min axel och säga, ”Jag vet, men du kommer komma vidare, du kommer kunna plocka upp en annan bok igen, ge det bara lite tid. Det ordnar sig.” Det skulle kännas skönt att veta att det finns de som förstår hur en bok så brutalt och skoningslöst kan drabba en och sätta världen lite ur balans för ett ögonblick.

”Saker går sönder, och ibland går de att reparera, men i de flesta fall inser man att oavsett vad som skadats så omformar sig livet för att kompensera för förlusten, ibland på ett underbart sätt.” / Harold. Ett litet liv.