Poesi för ensamma

 

Det finaste med språket och med orden är gemenskapen; de där texterna du läser som skänker dig tröst för att du vet att någon någonstans har känt samma sak.
Vetskapen om att du inte är ensam, att någon har lyckats sätta ord på det som är svårt att uttala och gjort något vackert av det. Carrie Fisher har sagt ”Take your broken heart, make it into art” och jag är evigt tacksam för alla som förvandlat sin smärta till konst och skänkt tröst åt oss andra.

Därför vill jag dela med mig av min favoritdikt av Karin Boye med tanke på tidigare inlägg.


Till en Sfinx av Karin Boye

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupaste väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.