Att sätta fingret på det – del tre

Efter sju timmar framför datorn och lika mycket ignorerande av make och barn har jag kommit fram till att jag inte kan ge er någon del tre och kanske är det totalt meningslöst att skriva färdigt det här inlägget överhuvudtaget. Men, eftersom jag delade upp det så här från början och har slösat bort hela den här dagen med det så känns det nu lika dumt att inte skriva något alls.

Jag hade någon idé om att det skulle handla om att blicka framåt och möta nya utmaningar men jag insåg snart att jag inte är där än så det gav mig bara ångest. Jag är mitt i det och det är omöjligt att se vägen som ska leda framåt. Jag tänker i cirklar och ärligt talat vet jag inte om jag är i speciellt stort behov av någon framåtrörelse just nu, jag är rätt nöjd med var jag är. Jag vill inte acceptera att jag snart måste möte den svåraste utmaningen hittills, att återgå.

På lördag börjar min man jobba igen och på måndag börjar jag. Femtio eller förhoppningsvis tjugofem procent. Vår tillvaro ändras igen och med den kommer den verkligen prövningen, det är nu vi ska fixa vardagen, alla pusselbitar skall falla på plats och inget får bli som det var.

Jag upplever det som att en tidsfrist håller på att gå ut och jag har inte hunnit bli klar än, med vad det nu är jag behöver bli klar med. Jag vet inte om jag är tillräckligt förberedd. Oron ligger där och pyr, ångesten mullrar dovt inom mig, som ett åskoväder i antågande. Kommer det passera förbi vid horisonten eller kommer jag stå mitt i stormen igen?

Jag är rädd att falla tillbaka i gamla mönster och gamla tankar eftersom jag inte riktigt hunnit skapa några nya än. Jag vill ha lite mera tid att klura ut det här, att låta tankarna snurra några fler varv innan jag måste börja tänka på annat och andra. Jag har ännu inte hittat den där balansen jag tappade medan jag sprang så fort jag kunde för att hinna ikapp mig själv.

Så det finns inte så mycket mer att skriva om det här just nu, inte mer än att jag är rädd och orolig. Jag får be om att återkomma längre fram med min framtidstro, den är fortfarande lite skrämd och suddig i kanterna.

Nu ska jag istället försöka njuta av det sista av min semester och låta alla de där andra inläggen som vill bli skrivna komma fram, alla de där andra tankarna som inte har med ångesten, utmattningen eller depressionen att göra. Jag är ju ändå så mycket mer än allt det.

Istället för den risiga vildvuxna Kornellen, en blomsteräng mitt i trädgården.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.