Poesi för ensamma

Det finaste med språket och med orden är gemenskapen; de där texterna du läser som skänker dig tröst för att du vet att någon någonstans har känt samma sak. Vetskapen om att du inte är ensam, att någon har lyckats sätta ord på det som är svårt att uttala och gjort något vackert av det. Carrie Fisher har sagt ”Take your broken heart, make it into art” och jag är evigt tacksam för alla som förvandlat sin smärta till konst och skänkt tröst åt oss andra.

Därför vill jag dela med mig av min favoritdikt av Karin Boye med tanke på tidigare inlägg.


Till en Sfinx av Karin Boye

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupaste väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

 

 

Ensamheten

Ur Höstgärning (The Body) av Stephen King.

The most important things are the hardest things to say. They are the things you get ashamed of, because words make them smaller. When they were in your head they were limitless; but when they come out they seem to be no bigger than normal things. But that’s not all. The most important things are too close to wherever your secret heart is buried; they are clues that could guide your enemies to a prize they would love to steal. It’s hard and painful for you to talk about these things… and then people just look at you strangely. They haven’t understood what you’ve said at all, or why you almost cried while you were saying it.

Det mest angelägna är det svåraste att säga, för att det är det viktigaste. Det här är viktigt, tårarna-bränner-bakom-ögonlocken-viktigt. Knuten-i-magen-gör-det-svårt-att-andas-angeläget. Orden gör aldrig känslorna rättvisa, men jag gör ett försök, för viktighetens skull.

Jag har alltid levt med en känsla av ensamhet och ett behov av att vara ensam. De är två helt olika saker med helt olika betydelse men med lika djup känslomässig botten. Det är svårare än svårt, näst intill omöjligt, för mig att uttala mina känslor. Min oförmåga att sätta ord till världen så de hörs står mellan mig och gemenskapen.

Jag kan inte säga om jag genom livet har gjort ensamheten till min vän av nödvändighet eller om behovet av att dra mig undan är ett medfött personlighetsdrag.

Min största stolthet har alltid varit att jag kan klara mig själv. Jag behöver ingen. Min största sorg är att jag inte kan förmå mig att låta någon annan ta hand om mig. När jag väl behöver någon.

Den ofrivilliga ensamheten och den självvalda. Det läkande umgänget med mig själv och den tärande isoleringen. Paradoxen mellan att vara introvert och något av en enstöring och att längta efter att ingå i en gemenskap, att bli accepterad och sedd. Svårigheten i att inte veta vilket som är viktigast.

Ensamheten som ringar på vattnet.

Den ofrivilliga.

Som litet barn på landet levde jag ofta i mina egna fantasivärldar och jag tror aldrig jag över huvud taget reflekterade över om jag var ensam eller inte. Inte fören jag förstod att gemenskap inte är till för alla. När jag började skolan var ensamhet inte längre ett eget val.

Den långvariga mobbningen jag växte upp med lärde mig tidigt att det var både farligt och meningslöst att berätta om mina upplevelser och känslor. Jag fick ofta igen för skvaller och från vuxna fick jag höra saker som, ”det går nog över ska du se” eller, ”bry dig inte om dem så slutar de snart”, ”pojkar retas med flickor för att de tycker om dem.” Jag var inte så väldigt gammal när jag bildade mig uppfattningen att jag nog bara hade mig själv att lita på.

Så kanske är det inte så konstigt att jag tappade tron på att ”prata om det” någonsin skulle kunna hjälpa mig, kanske är det därför jag sällan pratar om hur jag mår. Jag har svårt att släppa människor nära och ibland tror jag inte det finns en människa i hela världen som verkligen känner mitt riktiga jag, om jag ens gör det själv. För jag kan inte prata om svåra saker som handlar om mig själv, jag har aldrig gjort det.

Där i finns den ofrivilliga ensamheten, den som jag aldrig valde, som jag aldrig sa ja till, den som påtvingades mig när jag var liten och som fortfarande sätter spår i mina vuxna relationer. Jag kan känna mig oändligt ensam i ett hav av människor, jag kan känna mig ensam på en fest med vänner, jag kan känna mig smärtsamt ensam i soffan med familjen, det går aldrig riktigt bort. Jag är aldrig riktigt en del av gemenskapen, även om jag är där.

Tystnaden, lugnet, vinden, träden, ensamheten och jag.

Den frivilliga.

Jag värnar starkt om min självvalda ensamhet. Främst den här hemma med en kopp te och en bok, eller med mina ord i tysthet. Får jag inte mina små doser egentid för att tänka i lugn och ro utan att bli avbruten fungerar jag inte som jag ska. Den är livsviktig för mig.

En av de finaste sakerna i mitt förhållande, även kallat äktenskap, är att jag kan sitta en hel kväll med stängd dörr och få vara i fred, jag kan säga att jag vill vara ensam utan att det betyder något annat än just det. Det är få saker jag älskar min man för så mycket som att han tar mina behov på så stort allvar, att det får vara okej att jag inte alltid vill umgås med honom.

Det finns så mycket i den självvalda ensamheten som ger mig energi. En inre känsla av lugn, att tankarna får sakta ner, att få hinna längta och sakna. Längtan och saknaden känns nästan som två utrotningshotade djur i vår tid, de har konkurrerats ut av andra arter som tillgänglighet och uppkoppling. Allt är on demand. Jag har varken ork till eller intresse av att alltid vara på och med. Jag vill själv hinna uppleva mina behov innan någon försöker fylla dem åt mig.

Sen finns det saker som jag helt enkelt inte är intresserad av att dela med någon. Jag är inte en person som alltid uppskattar eller behöver sällskap, långt ifrån, ska jag vara ärlig är jag inte så förtjust i folk rent allmänt. Jag tycker inte om att umgås i grupp, jag gillar inte folksamlingar eller höga ljudvolymer. Jag väljer biblioteket före krogen vilken dag och kväll som helst. Jag har inget emot att sysselsätta mig med mina intressen på egen hand.

Men någonstans i mig möts den ofrivilliga och den frivilliga ensamheten. Jag vet inte om glädjen mina enstöringsdagar och ensamaktiviteter skänker mig är värd lika mycket om jag inte kan förmå mig att dela den.

Jag vill kunna utbyta erfarenheter och tankar, prata om mitt sätt att vara utan rädsla för att missförstås eller ses som underlig. Jag vill vara ensam, men jag vill inte vara ensam.

”Happiness only real when shared” är ett citat från Into the Wild, filmen om Christopher McCandless liv och öde.

Det blir lätt ett dilemma. Att vilja vara i fred betyder inte att vilja bli utesluten. Att vara tystlåten betyder inte att det inte finns tusen tankar och känslor som längtar efter att få ta sig ut. Att inte vilja synas betyder inte att inte vilja bli sedd. Att välja ensamhet betyder inte att det inte finns känslomässiga behov av gemenskap.

Ensamhetens närvaro skrämmer mig inte men gemenskapens frånvaro kan göra det. En dag kanske jag kommer så långt att jag kan ta bättre vara på mina meningsfulla relationer och vågar släppa människor lite närmare, så att den där ofrivilliga ensamheten och rädslan inte gör sig påmind riktigt lika mycket utan ger mer plats för gemenskapen.

Om jag vågar kanske de inte alls skulle titta konstigt på mig eller undra varför jag gråter. Jag vet att det finns människor som gärna tar hand om mig, om jag tillåter dem, om jag kan svälja min stolthet.

Ofrivilligt ensam måste vara stark.
Vald ensamhet stärker.
Ensam är inte alltid starkast.

Ett perfekt ögonblick

Det är söndagskväll i augusti. Ett svagt men varmt kvällsljus letar sig fram till soffan och får hans mjuka hud att lysa och se ännu mjukare ut, om det ens är möjligt. Han ligger på sidan och medan en hand trött gnuggar ena ögat sträcker han ut den andra för att kittla mina tår som sticker fram under filten. Han fnittrar och söker min blick med sina runda bruna ögon. I det här ögonblicket är allt perfekt. Vi ligger i soffan i våra pyjamasar, han med lekens små skrubbsår på knäna, jag med resterna av sommarens röda nagellack på tånaglarna och med låtsad fasa inför kittel-attackerna. ”Det är något vitt där” säger han och kör in ett litet finger i min fotsula. Jag undersöker vad han just upptäckt och berättar att huden spruckit och börjat flagna samtidigt som jag tänker ett av alla borden, jag borde ta bättre hand om mina fötter. “Kanske det kommer en ny fot där under mamma?“ Tidigare under kvällen har vi sett ett program om en orm som ömsade skinn. “Ja“ skrattar jag, “det gör det väl på sätt och vis.” Jag försöker ta in hela ögonblicket, det perfekta i att bara vara tillsammans, i en soffa, under filtar, i varsin ände men ändå nära, hans spontana kontakt; detta integritetsfulla och envisa lilla barn. Små fingrar som griper om krokiga tår. Händer som ännu inte rört vid livets svåra saker men som redan kan svajpa, fötter som trampat många mil och färdats över de sju haven men som har svårt att hitta bekväma skor. Han pressar sin handflata mot min fotsula och tar i allt han kan, jag pressar försiktigt emot men låtsas till slut ge mig. ”Jag vann” utbrister han triumfatoriskt. ”Ja vad vann du då?” Frågar jag. ”Godis.” Han ser så nöjd ut, tyst och belåten även om godiset inte uppenbarar sig framför honom, det räcker med den lilla vinsten i att vara starkare än mamma och vetskapen om att det någon gång kommer att bli lördag igen. Han återgår till sitt barnprogram på teven, jag återgår till min bok. Kvällsljuset är på väg att ge upp och mitt hjärta svämmar stilla över. Ett perfekt ögonblick en helt vanlig söndagskväll i augusti.

Oförskämt långsamt

Jag har börjat gå långsamt. Så där irriterande långsamt som oförskämda människor gör, de som inte verkar förstå att man har bråttom och som tvingar en att sakta in stegen och till slut är man så provocerad att det bubblar i halsen. Som att man helst vill skrika högt rakt in i ryggen på personen framför när man inte snabbt nog kan tränga sig förbi. De går omkring där med händerna på ryggen eller svänger med någon påse och verkar tro att de har all tid i världen. Hur oförskämt är inte det.

Bara gå och ta det lugnt så där rakt upp och ner.

Kanske har de något jag inte har. Kanske har de hittat den där gott-om-tid-glädjen som Bodil Jönsson skriver om medan jag har varit fast i ont-om-tid-fasan där jag förvandlats till ett tjurigt stressmonster.

Mitt förhållande med tiden har inte varit speciellt harmoniskt det senaste året. Jag har varit krävande och tiden snål, om du frågar mig. Frågar du tiden skulle den kanske svara att den är allt jag har och att jag ska sluta gnälla, att tid är allt jag har och att allt som finns är nu. Det låter som ett trevligt meditationsmantra, jag ska spara det till den där dagen när jag äntligen kan sätta mig ner utan anledning.

Oftare än sällan oroar jag mig för att jag inte har tillräckligt med tid, att den när som helst kan ta slut. Som om det finns ett timglas för mig någonstans på en dammig hylla och att någon är där och lutar och skakar lite på glaset så att sanden ska rinna lite snabbare.

Det stressar mig, att tiden går, att bli äldre stressar mig. Tanken på att jag inte ska hinna göra allt jag vill. Men eftersom det inte går att veta hur mycket eller lite tid jag nu kan ha kvar så kan det ju tyckas vara lite onödigt att gå runt och vara så fixerad vid den.

Jag behöver hitta den där gott-om-tid-glädjen jag med. Jag kan lika gärna tro att jag har all tid i världen, så där som människor som går långsamt kanske tror, som tvärt om. Genom att låta saker få ta tid och genom att göra mindre, så kanske jag kan uppleva min tid som lite långsammare.

Mitt tankesätt har tidigare varit tvärtom, att jag ska hinna med, få ut så mycket som möjligt av tiden. Jag är en mästare på att planera; långa listor, scheman, Excelark, bocka av och stryka, det var hela mitt liv tidigare. Men så var jag till slut också helt slut och kände mig otroligt jagad, eller om det var jag som jagade tiden, den räckte hur som helst inte.

Listor, mål och mening i ett annat liv.

Jag har funderat över om man, som Bodil skriver om, har en slags grundrytm som människa, en takt som passar en bättre. Kanske kan en likna vår rytm i livet vid den där balansen som är så viktig, kanske var det min rytm jag tappade, livet har gått för fort för länge, jag behövde dra ner på takten. Hitta den igen. Jag tror den är viktigt. Den och ostörd tid för att kunna tänka nya tankar, långa tankar. Att inte ha så bråttom och att inte bli avbruten hela tiden.

Jag har svårt för just det där, att jämt och ständigt bli avbruten, inget kan få mig så irriterad så snabbt som när någon avbryter mig när jag läser eller skriver, när det händer väldigt mycket på insidan, där jag lever en stor del av mitt liv. Ibland undrar jag om jag alls passar in i det snabba digitala samhället, i förväntningssamhället. Ibland undrar jag om jag passar att vara bland folk överhuvudtaget.

Det är så mycket som ligger i bakgrunden och stör, vår uppmärksamhet lockas än hit, än dit, alla val och ställningstaganden man måste göra dagligen. Jag undrar hur den här ständiga jakten på tid, mängden information och beslut vi ställs inför, hur det påverkar oss egentligen.

Det är nu eller genast som gäller, helst igår. En är aldrig bättre än sin nästa grej. Förväntningarna styr världen, allt verkar handla om att skapa förväntning och intresse. Att sälja sin idé, sig själv, sin idé om vem man är. Och en måste vara på topp, skilja sig från alla andra. Hur ska man orka leva upp till de där förväntningarna sen undrar jag? Jag tror Bodil har rätt i att det saknas respekt för att saker och ting måste få ta tid.

Jag behöver hitta tillbaka till min takt, min inre rytm, den som borde leda istället för den yttre tid-är-pengar-och-det-måste-vara-klart-igår-och-alla-måsten-rytmen. Jag behöver prioritera efter att jag vill ha gott om tid, så att min tid räcker, till mig och till de som behöver mig. Gör jag den prioriteringen borde det rimligen också bli så och tänkt så mycket det finns att se fram emot då, så skönt att slippa stressen.

Jag vill koppla bort mer, koppla ner oftare, lägga undan telefonen, dra ur kontakten, sätta ner fötterna i gräset, sticka fingrarna i jorden. Lätt att tänka, svårare att göra.

På-landet-gott-om-tid. Naturen och gamla träfasader.

Men att gå provocerande långsamt och svänga med påsar känns som en bra början. Att röra på mig i den takt som känns bäst för mig, just nu. Att säga nej tack, utan att få dåligt samvete, att begränsa valen. Att uppleva tiden i kroppen och att lyssna på vad kroppen försöker säga mig. Steg ett.

För några veckor sedan fick jag följa med en kompis på en Håkan Hellström konsert. Jag är inget stort fan men det var en bra spelning. Framför allt upptäckte jag en ny låt som jag lyssnat den del på sedan dess och kanske är det som Håkan sjunger,

”För jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa inte hänt än

Säg det igen

Ljug för mig”

Det är en fin tanke att hålla fast vid, även om det skulle visa sig vara lögn. Att det bästa inte hänt än, tiden är inte på väg att ta slut. Än finns det tid för förändring.

Vardagsboken och ett nytt sätt att läsa

Det här inlägget handlar inte om något nytt, själva grunden är rätt självklar, men jag tänkte ändå att jag ska sprida ordet vidare, generös som jag vill vara. Jag har äntligen upptäckt ett sätt att faktiskt komma ihåg saker jag läser och vad jag tänker. Och som en bonus har jag också fått anledning att utöka min samling av Leuchtturm1917 anteckningsböcker.

Det händer titt som tätt att jag läser en bok som förflyttar mig lite i min tankevärld, som gör att omgivningen ändrar form, perspektiven skiftar en smula. Jag syftar inte främst på skönlitteraturen, även om det kan ha samma effekt, utan snarare på facklitteratur och populärvetenskap, som Hjärnstark av Anders Hansen eller Tyst av Susan Cain, den typen av böcker.

All denna information och alla a-ha upplevelser i läsandet är som injektioner av ny energi direkt in i hjärnbarken. Varje gång tror jag att jag ska komma ihåg det; allt det intressanta, smarta, kloka och insiktsfulla. En så här bra bok vore orimligt att glömma, tänker jag. Efter varje läst bok tror jag att jag ska kunna briljera med dessa nyvunna kunskaper i någon lunchkonversation i köket på jobbet. Men så går det en vecka eller två dagar och jag minns inte ett skvatt, hur intressant eller revolutionerande det än må ha varit.

Jag vill ju gärna komma ihåg de där bra sakerna en snubblar över i livet. Innehållet i en bra bok, ett citat, en textrad ur en låt, en titel på en film eller något någon klottrat på en vägg i London. ”Thank you stranger for you theraputic smile”. Den där perfekta formuleringen som dyker upp i två sekunder och som jag vet att jag inte kommer att komma ihåg när jag kommer hem, hur många gånger jag än rabblar den tyst för mig själv. Det måste ner på papper.

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till anteckningsböcker och missar aldrig ett tillfälle att köpa en ny så i somras inhandlades det en sprillans ny grön Leuchtturm med prickade sidor för att starta min första ”Commonplace Book”. Översatt till svenska skulle det bokstavligen bli en alldaglig bok, vi kan kalla det en vardagsbok.

 

Jag fick tipset och inspirationen från en bloggare vars texter jag ibland ger feedback på. Han har skrivit om sina metoder för att samla kunskap här: https://mentaltetris.com/2017/06/28/collecting-and-compiling-personal-wisdom/

Snabbt sammanfattat så är en vardagsbok, som vi kan kalla det på svenska tills vidare, en bok som fungerar som ett litet idébibliotek. En referensbok för dina tankar, idéer, citat, anekdoter, observationer och annan information du stöter på i ditt liv. Syftet är helt enkelt att ha ett ställe att smala dina guldkorn för senare användning och jag tänker att det även är en strålande metod för att jobba med minnet. Jag minns saker bättre genom att skriva ned dem.

När jag nu läser en bok gör jag det alltid med min vardagsbok jämte mig, jag skriver ner och sammanfattar innehållet och mina egna tankar och reflektioner. Jag förstår inte varför jag inte alltid läst böcker på det här sättet.  Jag läser ändå för att jag vill veta mer om ett ämne och för att lära mig något nytt. Det är ju synd att låta kunskapen gå till spillo när jag ändå lagt tid på att läsa en hel bok.

Som exempel kan jag ta två av de senaste böckerna jag läst. Tio tankar om tid och Tio tankar om tid – tio år senare av Bodil Jönsson. Jag har läst med pennan i handen och med små färgglada stickers vid min sida. Jag har hummat och nickat för mig själv, fällt en tår av igenkänning. Strukit under, cirklat in och gnidit fast färgglada flärpar för glatta livet. Det gick åt många flärpar Bodil.

Jag har sammanfattat det jag läst i vardagsboken, de bästa citaten och resonemangen och på så sätt hoppas jag nu att jag kommer minnas lite bättre och framför allt har jag enkel åtkomst till alla klokskaper om jag inte minns dem ordagrant. (Jag kan smygläsa dem innan lunchen på jobbet och hoppas att minnet håller ihop i trettio minuter så att jag kan framstå som lite härligt avslappnat påläst.)

Det som tilltalar mig mest, förutom lärandet, är att de här anteckningsböckerna över tid blir en samling av mina favoritcitat, tankar, idéer och funderingar. Jag har en lista över mina värsta och bästa ord. Jag skriver ner formuleringar och tips som dyker upp i de poddar jag lyssnar på. Namn på låtar, känslor från filmer. Jag skapar min egna heliga skrift med allt jag inspireras av.

Det är inte bara ett sätt att arbeta med minnet, det blir som en tidskapsel med allt vad jag läst, tittat och lyssnat på och funderat över det här året och förhoppningsvis många år framöver. Vilket fantastisk sätt att dokumentera sin egna utveckling, vad sur jag är över att jag inte gjort det här sedan jag var femton.

Som avslutning vill jag dela med mig av några av de guldkorn från Tio tankar om tid och Tio år senare jag skrivit ned. Det blev några stycken, orkar du inte läsa alla så läs i alla fall nummer tre. Eller åtta, eller nio, eller egentligen tycker jag du ska läsa böckerna!

Jag älskar dem verkligen, det är så mycket i dem jag vill ta till mig för att bli lite klokare, friskare och lugnare. Jag tror jag återkommer till mina egna tankar om tiden i nästa inlägg. Men, tills dess ger jag dig något ännu lite bättre, ganska mycket bättre, lite Bodil-klokskaper. Jag hoppas du även hittat inspiration att starta din egna vardagsbok.

Här kommer Bodil.

”Gott-om-tid-glädjen är varken mer eller mindre fel än ont-om-tid-fasan. Attitydbytet är lätt – i princip. Däremot kan vanan att känna panik inför tidens gång vara svår att bryta.”

”Variation är all inlärnings moder.”

”Ingenting styr ju framtiden så hänsynslöst som en gammal tankestruktur. Därför är det främst genom förändring i tankesystemet som man kan påverka framtiden.”

”Framtiden består inte av någon bergvägg som vi alla kommer att köra in i på en och samma gång. Det finns heller inte något stup över vars kan vi alla kommer att falla. Vi kommer att göra som människan alltid har gjort: vi kommer att försöka.”

”Forward to basics: att man alltid skall spana efter det grundläggande, det avgörande.”

”Människan är i högsta grad en lokal företeelse som behöver lokal återkoppling för att förstå effekterna av det hon gör.”

”Sköter du ditt så sköter jag mitt. När en människa inte själv har några marginaler, förmår hon inte vara generös, vare sig mot andra eller mot sig själv.”

”Det är som om detaljerna har vunnit över helheten, det är som om vi har gett upp hoppet om mål och mening och greppet om de större sammanhangen.”

”Baksätesförarna (alltså de som själva inte gör något men som gärna och tvärsäkert kommenterar hur någon annan borde ha gjort istället) har vidgat sina domäner.”

För man kan ju inte veta förrän man har provat. Man kan faktiskt inte det. Och att prova utifrån sitt egna huvud och lära sig något av både dess process och resultat ger helt enkelt andra framtidseffekter än att bara obetänkt och ansvarslöst följa andras ”recept”.”

 

Ett eget rum

I somras läste jag Virginia Woolfs Ett eget rum, en bok som borde vara obligatorisk läsning i skolan om du frågar mig. Jag ska inte gå in närmare på boken i sig mer än att jag rekommenderar alla att läsa den. Ibland tyckte jag till och med att den var lite väl skrämmande nära verkligheten med tanke på att den är skriven för nästan hundra år sedan. Vi borde ha kommit lite längre kan en tycka.

Den inspirerade mig på många plan, inte bara mentalt, utan även till att göra i ordning mitt efterlängtade bibliotek. Jag har alltid tänkt att när jag bor i ett hus så ska jag ha ett bibliotek, ett rum bara för mig och mina böcker, en dröm mitt bankkonto villigt påpekar att jag borde ge upp. Men, vi råkar ju faktiskt ha ett extra rum i lägenheten som använts som gästrum/sopstation; rummet dit alla tomma pappkartonger går för att ignoreras och dö. Vi har inte övernattningsgäster speciellt ofta.

Så nu är det mitt rum, mitt bibliotek med en liten blygsam samling brokig litteratur men jag är så nöjd med att ha en plats där jag kan läsa och skriva. Min plats där jag får tänka ifred. Jag kan stå i dörröppningen och riktigt känna hur tillfreds jag är. Jag sitter här och drömmer och tänker, testar mina tankar och ord, jag kan låtsas att jag kan skriva och att jag gör något viktigt. Att sitta vid ett skrivbord och skriva har jag drömt om sedan jag var liten. Vid skrivbord gör en betydelsefulla saker.

Gammalt skrivbord, gammal stol och gammal iMac.

När jag var liten var vårt hus delat i två, min familj bodde på undervåningen och på övervåningen bodde min farbror. Mellan våningarna fanns två dörrar som anslöt våningarna till den gemensamma källaren. Det var alltid lite spännande att gå igenom den mörka passagen, jag fick öppna den ena dörren innan jag hunnit stänga den andra för att det inte skulle bli kolsvart. Där uppe var det som en annan värld, lugnt och stilla, inga bråkiga syskon så långt örat kunde höra.

Min farbror var lärare och hade en hel vägg täckt med bokhyllor och böcker, han reste mycket och hade också mängder av spännande föremål, han måste fått visa mig dem så många gånger att han kanske började ångra att han köpt dem. Han hade framför allt ett väldigt vackert gammalt skrivbord och om jag tjatade kunde han visa mig fjäderpennan och bläckhornet som fanns i en låda.

Jag minns också hur jag avundsjukt beundrade alla papper med hans handskrivna text på, jag minns inte hur liten jag var men jag kunde inte läsa eller skriva, så jag gissar på femårsåldern. Jag brukade få låna penna och papper och satt där vid skrivbordet och låtsasskrev skrivstil (hur fantastiskt har det inte varit att växa upp utan kommersiell TV och internet egentligen).

Välmående kan vara att sitta på en stol med dörren stängd.

Nu sitter jag vid min farfars gamla skrivbord, som jag fått av pappa. Det är  den enda möbel jag har med mig från mitt barndomshem förutom brudkistan jag fick av farmor, en fin handgjord möbel men inte alls så betydelsefull som skrivbordet med sina tröga knarrande lådor. Få materiella saker har någon större betydelse för mig men detta bord och min stol tillsammans med böcker ger en välbehövlig trygghetskänsla. Ett hem utan böcker är inte ett hem för mig.

Drömmen om att ha ytterligare tio sådana här bokhyllor…

Jag är så oerhört tacksam för detta utrymme där jag kan dra mig undan och slippa trampa på legobitar eller se tvätt som väntar på hjälp att hitta hem. Möjligheten att sitta här har hjälpt mig så otroligt mycket under sommaren. Det är sant att en behöver få vara ostörd för att kunna skapa eller ens tänka långa tankar. Ett rum med en dörr som går att stänga och framförallt att det är en dörr som är helt ok att stänga, där en får vara ifred, är inte det drömmen?

Framför allt är jag tacksam för kvinnor som Virginia Woolf och många andra som gjort skillnad och kämpat för våra (kvinnors) rättigheter, annars kanske jag inte hade suttit här alls.

Lästips till dig. Framför allt Ett eget rum.

Att sätta fingret på det – del tre

Efter sju timmar framför datorn och lika mycket ignorerande av make och barn har jag kommit fram till att jag inte kan ge er någon del tre och kanske är det totalt meningslöst att skriva färdigt det här inlägget överhuvudtaget. Men, eftersom jag delade upp det så här från början och har slösat bort hela den här dagen med det så känns det nu lika dumt att inte skriva något alls.

Jag hade någon idé om att det skulle handla om att blicka framåt och möta nya utmaningar men jag insåg snart att jag inte är där än så det gav mig bara ångest. Jag är mitt i det och det är omöjligt att se vägen som ska leda framåt. Jag tänker i cirklar och ärligt talat vet jag inte om jag är i speciellt stort behov av någon framåtrörelse just nu, jag är rätt nöjd med var jag är. Jag vill inte acceptera att jag snart måste möte den svåraste utmaningen hittills, att återgå.

På lördag börjar min man jobba igen och på måndag börjar jag. Femtio eller förhoppningsvis tjugofem procent. Vår tillvaro ändras igen och med den kommer den verkligen prövningen, det är nu vi ska fixa vardagen, alla pusselbitar skall falla på plats och inget får bli som det var.

Jag upplever det som att en tidsfrist håller på att gå ut och jag har inte hunnit bli klar än, med vad det nu är jag behöver bli klar med. Jag vet inte om jag är tillräckligt förberedd. Oron ligger där och pyr, ångesten mullrar dovt inom mig, som ett åskoväder i antågande. Kommer det passera förbi vid horisonten eller kommer jag stå mitt i stormen igen?

Jag är rädd att falla tillbaka i gamla mönster och gamla tankar eftersom jag inte riktigt hunnit skapa några nya än. Jag vill ha lite mera tid att klura ut det här, att låta tankarna snurra några fler varv innan jag måste börja tänka på annat och andra. Jag har ännu inte hittat den där balansen jag tappade medan jag sprang så fort jag kunde för att hinna ikapp mig själv.

Så det finns inte så mycket mer att skriva om det här just nu, inte mer än att jag är rädd och orolig. Jag får be om att återkomma längre fram med min framtidstro, den är fortfarande lite skrämd och suddig i kanterna.

Nu ska jag istället försöka njuta av det sista av min semester och låta alla de där andra inläggen som vill bli skrivna komma fram, alla de där andra tankarna som inte har med ångesten, utmattningen eller depressionen att göra. Jag är ju ändå så mycket mer än allt det.

Istället för den risiga vildvuxna Kornellen, en blomsteräng mitt i trädgården.