Att sätta fingret på det

Del ett – en introvert högpresterare.

Prolog.

Jag har dragit mig för att skriva om grundorsaken till att jag startade den här bloggen (och till att jag är sjukskriven). Jag har skrivit runt och kring men inte direkt om, inte satt fingret direkt på det som hänt eller varför det blivit så här. Kanske för att jag inte riktigt vetat, men jag tror att jag kan se ett tydligare sammanhang nu.

Under sommaren har jag möblerat om och rensat ut, jag flyttade runt på mina gamla kalendrar och anteckningsböcker och blev en dag sittandes på golvet, mitt i röran, med detta testamente över de senaste åren. De talar sitt tydliga språk och det blev lite enklare att förstå varför jag mått så dåligt. Alla bilder här är tagna från mina tidigare anteckningar. De gör mig ledsen och besvärad men i sammanhanget känns de viktiga.

För att kunna berätta hela historien delar jag upp det i tre delar. Det kommer handla om identitet och krav, både inifrån och utifrån. Det kommer handla om psykisk ohälsa, om en obalanserad värld och ett obalanserat liv som till slut resulterat i utmattning och depression. Men det finns också en stark framtidstro om att det kan bli bättre.


Låt oss så börja med frågan om hur vi definierar oss själva, våra behov och vad det innebär i den stora världen utanför. Krav och förväntningar från samhället kan lätt slå fel. Vi bär alla på en längtan efter att bli sedda och tagna på allvar, lika mycket som när vi var små barn. Vår rädsla att inte få våra behov tillgodosedda blir lätt vår största fiende som vuxna.

En konsekvens av att växa upp med mobbning är att min självkänsla länge varit lika med noll och inget. Jag kände mig ofta som en främling vart jag än befann mig. Jag såg mig som obehörig; en i kulisserna, aldrig med i matchen, ointressant och värdelös. Från denna grumliga källa har ett stort behov av att bli sedd och uppmärksammad vuxit fram. Jag ville tillhöra något, hitta min plats, bli accepterad och tagen på allvar. Jag ville bara känna gemenskap.

Ännu en uppstart av ett personligt renoveringsprojekt.

Som person är jag nyfiken och envis. Jag har mycket av vad som brukar kallas driv, något som en uppmärksammas för och som ses som en positiv egenskap. Det är det väl för det mesta och i ärlighetens namn har jag nött ut det ordet i mina cv:n och arbetsansökningar. Men, i kombination med lite för stort självförtroende och låg självkänsla kan det vara en skadlig kombination. Det har i mitt fall lett till att jag lagt allt mitt värde i mina prestationer istället för i mig själv. Det är vad jag gör som räknas, inte vem jag är.

Mina bedrifter har utvecklats till ett slags beroende. Jag erkänner mig vara en bekräftelsejunkie, min beroendehjärna har gått på högvarv. Jag har ansträngt mig, tagit initiativ och presterat. Jag har alltid blivit belönad för mitt beteende som sig bör i ett prestationsinriktat samhälle. Bra betyg, löneförhöjningar, de bästa rekommendationerna och positiva omdömen, jag har alltid ansträngt mig för att ingen ska ha något dåligt att säga om mig. Sakta men säkert har jag anpassat mitt liv efter min drog.

Beslutsamhet, disciplin, målmedvetenhet och målsättningar. Allt som var viktigt i början av tiotalet.

En viss typ av personlighet premieras nämligen oftare än andra. Jag skriver inte detta av bitterhet eller för att skylla min situation på ”samhället”. Jag skriver det för att det är en faktor jag tycker är viktig att belysa och för att jag tror att det är en stressfaktor för många.

Attraktiv är ett annat ord som värderas högt. Attraktiv är en om en är utåtriktad, glad, driven, en som minglar, en nätverkare, någon med en brinnande passion, någon som hörs och syns. Dessa drag är ofta förknippade med framgång. De som hörs och syns mest tas ofta för smarta och kunniga. (Jo, jag vet, en grov generalisering, men sant). Det är extroverta beteenden som oftast uppmärksammas och belönas.

Mindre attraktivt är det att vara tillbakadragen, dämpad, eftertänksam och tyst. Den som lyssnar hellre än pratar. Den som stannar hemma och läser en bok eller går hem tidigt från festen, kanske till och med nykter. Introverta ses, ofta helt felaktigt, som blyga, ointresserade, nördiga, osociala och ibland till och med som dumma. För att de inte hörs och syns i samma utsträckning.

Varför denna ständiga jakt på att bli en ”tiopoängare” i allt? Jag tänker inte bjuda på mig själv annat än när jag känner för det.

Nämnde jag att jag i grund och botten är en typisk introvert?

En får positiv uppmärksamhet när en presterar och visar resultat. Vi älskar vinnare. Inte så konstigt att jag i mitt sökande efter bekräftelse ansträngt mig hårdare och hårdare, velat göra allt rätt, varit rädd för att göra fel. I min längtan efter att bli sedd har jag känt mig som mest värdefull när jag är produktiv och bidragande, där i har mina ambitioner legat. Men som med alla droger och beroenden måste dosen successivt ökas. Där ur har pressen och stressen sprungit.

Vi verkar gilla att bedöma andra utifrån vad vi gör, hur mycket vi gör och hur bra vi är på det. Ibland får jag känslan av att människor omkring mig går och smygskryter om hur stressigt de har det, som om det är ett tecken på framgång. De skrattar bort det och rycker på axlarna. Jag undrar om de egentligen skriker på insidan?

Oavsett i vilken ände av vilken skala vi ser oss själva så hänger kraven över oss och jag tror alla mår bra av att ställa sig frågor kring vilka vi är och vad våra behov verkligen är. Omvärlden vill alltid rätta till oss, den vill att vi konstant ska vilja förbättra oss. Hela samhället bygger på att vi aldrig känner oss riktigt nöjda med oss själva; vi tror att vi måste bli smalare, snyggare, rikare, att lyckan ligger i konsumtion och prestationer.

Kan man göra sig själv mer ledsen än så här?

Borde vi inte vara trötta på det här snart? Ska vi se på oss själva som renoveringsobjekt tills vi står med en fot i graven och den andra vägrar att kliva av löpbandet? Är det verkligen målet? Vad vinner vi på det? Vart hämtar jag ut mitt pris?

Trots all energi och ansträngning jag lagt på att trycka ner mig själv med orealistiska orimligheter i jakten på tillhörighet känner jag mig inte som någon stor vinnare direkt. Istället är jag trött och lite ledsen över hur extremt otacksam jag ofta varit över det jag faktiskt har och den jag är.

Nu äntligen kan jag stå lite vid sidan av och betrakta mitt liv utifrån, mycket tack vare min terapi. Jag försöker vända mig bort från tidigare beteenden för att fästa blicken på något annat, något nytt. Jag står fortfarande och blinkar, försöker vänja ögonen. Nya konturer av ett nytt slags liv tar långsamt form men det krävs tålamod för att se det. Tålamod är min sämsta gren. Att skapa nya beteenden tar tid men det är en befrielse att se det nödvändiga i det. Mina dagar i bekräftelseträsket är över. Jag är redan allt jag behöver vara, tack så mycket.

”I permanently won’t do this again” Band of Horses.

Alla dessa krav jag försökt leva upp till kan i slutändan inte skyllas på någon annan. Alla dessa krav som inte ställts på just mig men som ändå finns där. Till sist är det ändå jag som fattar pennan och formulerar mina mål för 2012, eller 2017. Till sist är det ändå jag som har makten att välja om jag vill älska den jag är eller försöka förändra saker som inte behövde förändras från första början.

Saker jag vill förändra 2017 – min taskiga inställning till mig själv.

Så har det gått till när jag tappat balansen i livet och kontrollen över min identitet och mina behov, i tron om att jag behöv bli någon bättre för att duga. Dagligen gjorde jag små konsekventa val under väldigt lång tid utan att kunna se hur de påverkade mig negativt. Jag trodde hela tiden att jag var något bra på spåren, att jag ville, för mig, rätt saker. Inget kunde ha varit mer fel. Inte konstigt att jag hamnade här.

Fortsättning följer…

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.