Livrädd för att leva. Dödsrädd för att dö.

Är du rädd för att dö? Japp, här kommer jag med en jobbig fråga, så här mitt i sommaren och semestern, mitt i rosévin och nyplockade jordgubbar och påstår att vi behöver uppmärksamma vår ångest mer.

För det är jag, rädd alltså. Dödsrädd kunde inte beskriva ångesten bättre. Dags för första Kent-referensen. Tack Jocke Berg, för alla dina texter. Jag vet att du läser min blogg i smyg, du har väl mycket tid över nu, efter Kent. Ironi är svårt i text.

Det är också svårt med ångest. Förutom att överhuvudtaget prata om den, är det svåra att den inte är som allra värst när jag mår dåligt. Ofta upplever jag den som mycket värre när jag mår som allra bäst. Ju lyckligare jag känner mig, desto starkare ångest.

Ibland tar den fullkomligt över och lämnar mig bedrövad, berövad, ensam med känslan av att något viktigt just gick förlorat, den tillåter mig inte att njuta fullt ut av det som bara borde få vara bra och fint. Det är svårt att tro att någon ens kan förstå att de lyckliga stunderna kan vara de svåraste. Det är det svåra med ångest.

Jag minns tydligt dagen då jag insåg att jag en dag ska dö. Jag måste ha varit runt sju eller åtta år. Jag var på väg till skolan. Det duggade ute, jag hade gula regnbyxor och stövlar och jag minns att jag gick längs grusvägen som leder till den asfalterade landsvägen och vår brevlåda, där jag varje morgon väntade på skolbussen.

Jag hade precis passerat vår röda ladugård när jag tittade ned i en regnpöl och tänkte, ”En dag ska jag dö, då kommer jag inte finnas längre, inget av mig kommer finnas kvar.” Sedan försökte jag få detta outhärdliga faktum att sjunka in, jag upprepade det tillräckligt många gånger tills hjärnan slog bakut och jag blev livrädd och drabbades av panik. Jag har inget minne av att jag någonsin berättade om den upplevelsen för någon. Så liten och så ensam med mina tankar redan då.

Sedan dess har jag levt med dödsångest, ibland mer, ibland mindre, alltid har jag hållit den för mig själv. Det är framför allt en händelse som gjort att den på senare tid har nått helt nya proportioner. För lite mer än tre år sedan blev jag mamma och mitt liv fylldes med kärlek. Och ångesten sköt i taket.

Efter min förlossning hade jag ett par tuffa dagar, min hud matchade de vita lakanen i sängen och jag ville bara gå hem och sova. Där satt jag med blodbrist och minnesluckor och helt plötsligt hade jag också ett litet barn i famnen, vårt barn, vårt ansvar, jag nickade och lovade att kontakta vården om något kändes jobbigt. Jag minns att jag tänkte att det inte spelade någon roll, jag var inte viktigast. Så länge han mådde bra var allt bra.

Så vi åkte hem och det fortsatte vara lika svårt att prata om ångest, speciellt under en tid som förväntas vara den lyckligaste i ens liv. Just därför blir det ännu svårare, kan någon förstå?

Sedan min son föddes har jag i stort sett tänkt på döden varje dag. När han var alldeles nyfödd låg jag jämte honom i sängen, med en hjärna friterad i hormoner, berövad på alla möjligheter till någon vettig form av återhämtning.

Dels kunde jag inte slita blicken från hans lilla miniatyrbröstkorg, jag iakttog maniskt varje andetag han tog, rädd för att om jag tittade bort ens en sekund skulle han sluta andas. Dels kunde jag bara tänka på en sak, ”En dag kommer vi aldrig mer att ses. En dag kommer jag aldrig mer få röra vid dig. Vi kommer oundvikligen att skiljas åt. Jag kommer förlora dig.” Hur kan man älska någon så mycket att det skrämmer livet ur en? Hur kan en så intensiv lycka förvandlas till vemod och ångest?

Vad vore jag, utan dina andetag.

Jag kan inte ens tänka den sortens tankar utan att drabbas av en paralyserande panik, en skräck som borrar in sina klorna rakt i själen. Ångesten tog allt vad babylycka heter och lämnade mig ensam kvar med rädslorna. Rädd för att jag ska dö, att han ska dö, att hans pappa ska dö. Inte att något skall hända oss (eller jo, det också), men inte att en händelse eller sjukdom skall döda någon utav oss utan ”bara” det faktum att vi som människor är dömda till döden från den dag vi föds. Jag står inte ut med döden.

Det är svårt att beskriva med ord. Känslan av panik, känslan av maktlöshet, meningslösheten. Det är fysiskt. Det börjar i halsen, fortsätter till lungorna, det går inte riktigt att andas, luften försvinner och sedan är det som att allt svartnar och jag faller inåt, ner i ett djupt svart inre hål. Är det det som kallas panikångest?

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt liv. Jag har så mycket jag är tacksam för. Jag älskar att leva. Jag är för det mesta glad, på utsidan ser jag säkert oftast ut att må bra. Ångest syns sällan på ytan. Nu går jag i terapi och jag hoppas att det kommer hjälpa.

Jag vill skriva om min dödsångest därför att jag har lyckats att inte, eller snarare misslyckats med att, prata om det i ungefär trettio år. Att prata om saker hjälper ofta, ändå är det så svårt, så skriva är mitt prata.

Jag känner mig framför allt ensam med det här. Jag har tänkt att jag får väl bita ihop. Sällan (aldrig) har jag känt mig bekväm med att ange ångest som en anledning till att jag tackat nej till saker, undvikit specifika situationer. Sällan har jag kunnat förmå mig att uttrycka att jag mår dåligt då jag förväntas må bra. Jag tycker överhuvudtaget inte om att prata om det eftersom det känns så obehagligt. Det blir ett slags moment tjugotvå.

Nu inser jag att det är vanligt, att många omkring mig mår dåligt, men ändå verkar det gå lång tid för många, som för mig, innan de väljer att söka hjälp. Är det för att det är så svårt att prata om, eller för att det ställs orimligt höga krav och vi tror att vi måste må bra jämt för att vara lyckade, lyckliga? Varför är ångest så svårt?

Mörkar vi vår ångest och psykiska lidande för att göra det enklare för andra att tycka om oss? Är vi inte lika lätta att älska om vi har ångest? Är jag inte lika mycket värd i samhället om jag mår dåligt? Är jag en sämre mamma?

Jag ställer mig de där frågorna ganska ofta men jag vet inte om jag har något bra svar, men kanske ligger det något i allt det här? Lever vi med outtalade krav om att vi alltid ska må bra? När knuffade det perfekta lyckliga livet ut allt annat genom dörren? Eller är jag bara ensam? Kanske är alla andra där ute i världen lyckliga och mår bra, det är bara jag som är feg? Ångest över ångest.

Jag undrar om andra som upplever stark ångest också känner sig isolerade och ensamma? Jag önskar i vilket fall att en inte ska behöva skämmas över hur en mår eller hur man har det ställt i hjärnan men hur vi ska ta oss dit har jag inget bra svar på.

Jag tror bara att det behövs utrymme för mer än bara ett tillstånd. Livet är mer än outfits, rosé, motljus och flat lays. Men det är väl ändå de flesta medvetna om, vi mår alla dåligt ibland. Så lite mer utrymme och öppenhet för alla våra sidor skadar nog inte, lite mer öppenhet människor i mellan, även om det är svårt. Lite mer gemenskap. Eller vad tror du?

För att återigen citera Kent, ”För älskling vi ska alla en gång dö”.

 

En parentes. I samband med detta inlägg vill jag passa på att tipsa om min favoritpod Psyket. Jag lyssnade på ett avsnitt för ett tag sedan där artisten Maja Gödicke medverkade. Hon pratade en del om att bli förälder och om ett projekt hon kallar för mammamörkret, som jag tror kommer komma under året (2017).

Det känns som ett välbehövligt projekt. Du kan lyssna på Psyket här och läsa en intervju med Maja här. Jag ser fram emot att se vad det blir av det och passar på att säga hej Maja! Jag bidrar gärna med min historia. Hon läser säkert också min blogg i smyg. Jag har många smygläsare.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.