Att sätta fingret på det – del två

Att bli mobbad gör något ont med en. Den fräter upp ett hål i ens inre och lämnar kvar ett frö av oro, det slår rot och växer till en ovårdad snårig buske; min är en rysk Kornell som över tid brett ut sina mörka rötter där längst in i skuggorna, alltid redo att skjuta upp nya skott. Hur mycket jag än försöker rensa och hålla efter blir jag aldrig riktigt kvitt den.

Inifrån det där snåriga oroliga hörs ekon av röster, spöken som säger att jag är värdelös, en tönt ingen vill ha. Till mitt försvar kommer tankar och beteenden för att ta tillbaka kontrollen. Ingen ska kunna säga så till mig igen. Jag ska lyckas. Jag har lyckats. Jag är lyckad.

Jag har lagt mycket energi på att prestera för att känna mig värdefull och viktig. Men att försöka motbevisa människor som inte längre finns (mer än i tröttna vuxna urblekta kopior av sina tonår, då de var kungar och drottningar i korridorer de inte längre har tillträde till) verkar inte det riktigt onödigt? Att fortfarande låta sig luras, tro att en inte duger, tro att en måste bli bättre, låter inte det orimligt, egentligen?

Det är bakgrunden, som jag skrev om sist. Vad allt det här till slut resulterade i är vad som följer här näst.

Del två – att ge sig själv en ärlig chans.

Sedan jag blev sjukskriven har jag funderat mycket över orsaken till att jag mår dåligt. Depression var till en början ett för abstrakt uttryck. Jag vill helst ge något skulden. Utmattningssyndrom tillät en mer pragmatisk hållning då det ofta uppstår av en specifik situation, vilket kan betyda att det finns en medbrottsling, något att skylla på.

Jag vill skylla på mitt jobb. Det är väl där människor bränner ut sig, på sitt arbete. För mycket oläst i inkorgen, glåmiga grå ansikten i ljuset av laptopen vid midnatt; för lite sömn, oförstående chefer och tävlingsinriktade kollegor, sådana saker.

Men sanningen är att jag har en bra arbetsplats och en förstående chef. Mycket stress ibland och ingen arbetsplats är perfekt, men jobbet är bara en av många faktorer.

Mammarollen är en annan sak. Jag ville gärna säga att allt började när jag blev förälder. Att ansvaret för ett nytt liv berövade mig på en för stor del av mig själv och min tid.

Och även om det är en faktor som förändrar allt vill jag inte göra det till en bov i mitt livsdrama. Jag älskar att vara min sons mamma, livet som förälder är däremot långt ifrån enkelt. Men att skylla allt på det, eller på jobbet, det vore den enkla, lata vägen. Det vore ett gammalt välbeprövat beteende, att skylla ifrån mig, fly istället för att våga möta mig själv och mina känslor.

Efter mitt senaste samtal med min psykolog insåg jag att även utmattningssyndrom är en korrekt diagnos så är det inte hela bilden. Jag mår fortfarande dåligt långt efter att jag lämnat jobbet och trots att jag och min man hittat en mycket bättre balans i familjelivet. Jag förväntade mig att må bra nu men ångesten har stannat kvar. Det finns inte en enda specifik situation som gjort att jag är deprimerad, det finns inget att ge skulden. Jag börjar förstå att jag levt med depression och ångest större delen av mitt liv.

Sedan tidigare har jag varit van vid att driva på mig själv. Jag ville ses som någon stark, pigg och glad. Där för alla, någon som fixade allt med framgång. Att må dåligt och vara deprimerad passade inte in i min självbild. Trots att det är vad jag varit, trots att jag känt mig ensam och isolerad, trött och otillräcklig.

Det är svårt att sammanfatta och ge ord åt hur mitt liv såg ut tidigare utan att bli långrandig här och jag är rädd för att tråka ut dig. Jag kommer på mig själv med att skriva av fel anledning. Det bli lätt till långa listor över allt jag gjort; se här, så tufft jag hade det, stackars mig. Jag vill att någon ska se och känna medlidande, tycka lite synd om mig. Jag är rädd att glömmas bort, att allt som fick mig att hamna här inte var värt något.

Men jag vill inte skriva för att få dig att tycka synd om mig, det är inte speciellt synd om mig, jag tycker mig inte ha så stor rätt att klaga över min tillvaro. Jag påminner mig istället om att jag skriver för att läka och för att jag tror stenhårt på att det behövs mer ljus på vårt mörker och då är det inte självömkan utan ärlighet som behövs.

Otillräckligheten och stressen har varit så starkt närvarande att jag började bli lite suddig i kanterna, oron blev starkare, nya skott sköt upp genom hjärtat. Jag hade inte kontroll över mitt liv, det kontrollerade mig; jag hade aldrig tillräckligt med tid, det fanns inga sovmorgnar, ingen vila, ingen återhämtning och framför allt hade jag ingen möjlighet att göra någonting för mig själv under väldigt lång tid.

Jag började längta efter att få bryta ihop men jag hittade inte ens utrymme för att sätta mig ner och gråta. Det var alltid någon där som ville ha min uppmärksamhet. Jag upplevde det som om jag endast existerade för andras skull.

Det kom ingen dag då jag plötsligt inte kunde ta mig upp ur sängen, ingen stor krasch, jag gick bara sakta sönder, nöttes ner och blev svag. Jag tappade fotfästet mellan offerter, möten, hämtningar, tvätt, kladdig banan i soffan, och mitt dåliga samvete över småätandet av godis och kakor, utebliven träning och sex jag inte orkade ha. Jag tappade all min motivation, glädje och det där drivet som bott i mig packade sina väskor skickade in sin adressändring.

I mars i år mådde jag så dåligt att jag sökte hjälp och när jag väl fick träffa en läkare kom all gråt på en gång, hon sjukskrev mig på fläcken.

Att jag slog numret till vårdcentralen den dagen berodde allra mest på att jag kände mig som en urusel mamma. Mitt barn är antagligen det bästa och mest hälsosamma som hänt mig. Hans existens har tvingat mig att inse sanningar om mig själv. Föräldraskapet har tvingat mig att inse mina begränsningar. Min son förtjänar inget annat än att jag tar ansvar, jag vill inte att mina ofruktbara överlevnadsstrategier ska gå ut över honom.

Det finns ingen att skylla på. Det finns omständigheter som inte varit till min fördel och jag har ett och annat att säga om vad vårat framgångsfixerade samhälle gör med oss men det är ändå mitt ansvar att våga möta mig själv, se att jag mår dåligt och förstå vad jag behöver för att må bra.


Om Rysk Kornell

Korneller är vackra buskar om en tar hand om den. De är tåliga och unika med sina röda grenar. De kommer nästan som mest till sin rätt på vintern, rött mot vitt och grått. En måste dock beskära dem regelbundet för att de inte ska förvandlas till stora skatbon. Hos mina föräldrar växte en sådan buske jämte körsbärsträdet, i trädgården på baksidan.

Med tiden har den där Kornellen fått växa fritt (jag antar jag ärvt motsatsen till gröna fingrar från båda mina föräldrar) och den åt upp både körsbärsträdet och halva gräsmattan. Jag har retat mig så på den där stora busken som växt sig större och snårigare, kvävt allt i sin väg. Jag irriterade mig på att ingen verkade intresserad av att ingripa.

Vid ett besök i våras tog jag pappas sekatör och började klippa. Jag tog till häcksaxen, sen sågen. Jag slet i rötter, hackade med spaden. Nu är den nästintill borta, den blev till en ståtlig första maj-brasa. Det var ett tillfredsställande arbete.

Jag mot Kornellen i slaget om trädgården.

Jag sparade en liten del av busken. Jag ville inte utrota den helt då den var en del av min barndoms trädgård och jag blev väl nostalgisk.

Jag tänker att om en bara tar hand om det snåriga, släpper in lite ljus och lyfter undan de mörka rötterna så finns det plats för nytt liv, tåligt och unikt. Värt att älska för vad det är.

Det handlar om att ge mig själv rätt förutsättningar; att ge mig själv en ärlig chans.

 

Att sätta fingret på det

Del ett – en introvert högpresterare.

Prolog.

Jag har dragit mig för att skriva om grundorsaken till att jag startade den här bloggen (och till att jag är sjukskriven). Jag har skrivit runt och kring men inte direkt om, inte satt fingret direkt på det som hänt eller varför det blivit så här. Kanske för att jag inte riktigt vetat, men jag tror att jag kan se ett tydligare sammanhang nu.

Under sommaren har jag möblerat om och rensat ut, jag flyttade runt på mina gamla kalendrar och anteckningsböcker och blev en dag sittandes på golvet, mitt i röran, med detta testamente över de senaste åren. De talar sitt tydliga språk och det blev lite enklare att förstå varför jag mått så dåligt. Alla bilder här är tagna från mina tidigare anteckningar. De gör mig ledsen och besvärad men i sammanhanget känns de viktiga.

För att kunna berätta hela historien delar jag upp det i tre delar. Det kommer handla om identitet och krav, både inifrån och utifrån. Det kommer handla om psykisk ohälsa, om en obalanserad värld och ett obalanserat liv som till slut resulterat i utmattning och depression. Men det finns också en stark framtidstro om att det kan bli bättre.


Låt oss så börja med frågan om hur vi definierar oss själva, våra behov och vad det innebär i den stora världen utanför. Krav och förväntningar från samhället kan lätt slå fel. Vi bär alla på en längtan efter att bli sedda och tagna på allvar, lika mycket som när vi var små barn. Vår rädsla att inte få våra behov tillgodosedda blir lätt vår största fiende som vuxna.

En konsekvens av att växa upp med mobbning är att min självkänsla länge varit lika med noll och inget. Jag kände mig ofta som en främling vart jag än befann mig. Jag såg mig som obehörig; en i kulisserna, aldrig med i matchen, ointressant och värdelös. Från denna grumliga källa har ett stort behov av att bli sedd och uppmärksammad vuxit fram. Jag ville tillhöra något, hitta min plats, bli accepterad och tagen på allvar. Jag ville bara känna gemenskap.

Ännu en uppstart av ett personligt renoveringsprojekt.

Som person är jag nyfiken och envis. Jag har mycket av vad som brukar kallas driv, något som en uppmärksammas för och som ses som en positiv egenskap. Det är det väl för det mesta och i ärlighetens namn har jag nött ut det ordet i mina cv:n och arbetsansökningar. Men, i kombination med lite för stort självförtroende och låg självkänsla kan det vara en skadlig kombination. Det har i mitt fall lett till att jag lagt allt mitt värde i mina prestationer istället för i mig själv. Det är vad jag gör som räknas, inte vem jag är.

Mina bedrifter har utvecklats till ett slags beroende. Jag erkänner mig vara en bekräftelsejunkie, min beroendehjärna har gått på högvarv. Jag har ansträngt mig, tagit initiativ och presterat. Jag har alltid blivit belönad för mitt beteende som sig bör i ett prestationsinriktat samhälle. Bra betyg, löneförhöjningar, de bästa rekommendationerna och positiva omdömen, jag har alltid ansträngt mig för att ingen ska ha något dåligt att säga om mig. Sakta men säkert har jag anpassat mitt liv efter min drog.

Beslutsamhet, disciplin, målmedvetenhet och målsättningar. Allt som var viktigt i början av tiotalet.

En viss typ av personlighet premieras nämligen oftare än andra. Jag skriver inte detta av bitterhet eller för att skylla min situation på ”samhället”. Jag skriver det för att det är en faktor jag tycker är viktig att belysa och för att jag tror att det är en stressfaktor för många.

Attraktiv är ett annat ord som värderas högt. Attraktiv är en om en är utåtriktad, glad, driven, en som minglar, en nätverkare, någon med en brinnande passion, någon som hörs och syns. Dessa drag är ofta förknippade med framgång. De som hörs och syns mest tas ofta för smarta och kunniga. (Jo, jag vet, en grov generalisering, men sant). Det är extroverta beteenden som oftast uppmärksammas och belönas.

Mindre attraktivt är det att vara tillbakadragen, dämpad, eftertänksam och tyst. Den som lyssnar hellre än pratar. Den som stannar hemma och läser en bok eller går hem tidigt från festen, kanske till och med nykter. Introverta ses, ofta helt felaktigt, som blyga, ointresserade, nördiga, osociala och ibland till och med som dumma. För att de inte hörs och syns i samma utsträckning.

Varför denna ständiga jakt på att bli en ”tiopoängare” i allt? Jag tänker inte bjuda på mig själv annat än när jag känner för det.

Nämnde jag att jag i grund och botten är en typisk introvert?

En får positiv uppmärksamhet när en presterar och visar resultat. Vi älskar vinnare. Inte så konstigt att jag i mitt sökande efter bekräftelse ansträngt mig hårdare och hårdare, velat göra allt rätt, varit rädd för att göra fel. I min längtan efter att bli sedd har jag känt mig som mest värdefull när jag är produktiv och bidragande, där i har mina ambitioner legat. Men som med alla droger och beroenden måste dosen successivt ökas. Där ur har pressen och stressen sprungit.

Vi verkar gilla att bedöma andra utifrån vad vi gör, hur mycket vi gör och hur bra vi är på det. Ibland får jag känslan av att människor omkring mig går och smygskryter om hur stressigt de har det, som om det är ett tecken på framgång. De skrattar bort det och rycker på axlarna. Jag undrar om de egentligen skriker på insidan?

Oavsett i vilken ände av vilken skala vi ser oss själva så hänger kraven över oss och jag tror alla mår bra av att ställa sig frågor kring vilka vi är och vad våra behov verkligen är. Omvärlden vill alltid rätta till oss, den vill att vi konstant ska vilja förbättra oss. Hela samhället bygger på att vi aldrig känner oss riktigt nöjda med oss själva; vi tror att vi måste bli smalare, snyggare, rikare, att lyckan ligger i konsumtion och prestationer.

Kan man göra sig själv mer ledsen än så här?

Borde vi inte vara trötta på det här snart? Ska vi se på oss själva som renoveringsobjekt tills vi står med en fot i graven och den andra vägrar att kliva av löpbandet? Är det verkligen målet? Vad vinner vi på det? Vart hämtar jag ut mitt pris?

Trots all energi och ansträngning jag lagt på att trycka ner mig själv med orealistiska orimligheter i jakten på tillhörighet känner jag mig inte som någon stor vinnare direkt. Istället är jag trött och lite ledsen över hur extremt otacksam jag ofta varit över det jag faktiskt har och den jag är.

Nu äntligen kan jag stå lite vid sidan av och betrakta mitt liv utifrån, mycket tack vare min terapi. Jag försöker vända mig bort från tidigare beteenden för att fästa blicken på något annat, något nytt. Jag står fortfarande och blinkar, försöker vänja ögonen. Nya konturer av ett nytt slags liv tar långsamt form men det krävs tålamod för att se det. Tålamod är min sämsta gren. Att skapa nya beteenden tar tid men det är en befrielse att se det nödvändiga i det. Mina dagar i bekräftelseträsket är över. Jag är redan allt jag behöver vara, tack så mycket.

”I permanently won’t do this again” Band of Horses.

Alla dessa krav jag försökt leva upp till kan i slutändan inte skyllas på någon annan. Alla dessa krav som inte ställts på just mig men som ändå finns där. Till sist är det ändå jag som fattar pennan och formulerar mina mål för 2012, eller 2017. Till sist är det ändå jag som har makten att välja om jag vill älska den jag är eller försöka förändra saker som inte behövde förändras från första början.

Saker jag vill förändra 2017 – min taskiga inställning till mig själv.

Så har det gått till när jag tappat balansen i livet och kontrollen över min identitet och mina behov, i tron om att jag behöv bli någon bättre för att duga. Dagligen gjorde jag små konsekventa val under väldigt lång tid utan att kunna se hur de påverkade mig negativt. Jag trodde hela tiden att jag var något bra på spåren, att jag ville, för mig, rätt saker. Inget kunde ha varit mer fel. Inte konstigt att jag hamnade här.

Fortsättning följer…

 

 

 

 

 

Livrädd för att leva. Dödsrädd för att dö.

Är du rädd för att dö? Japp, här kommer jag med en jobbig fråga, så här mitt i sommaren och semestern, mitt i rosévin och nyplockade jordgubbar och påstår att vi behöver uppmärksamma vår ångest mer.

För det är jag, rädd alltså. Dödsrädd kunde inte beskriva ångesten bättre. Dags för första Kent-referensen. Tack Jocke Berg, för alla dina texter. Jag vet att du läser min blogg i smyg, du har väl mycket tid över nu, efter Kent. Ironi är svårt i text.

Det är också svårt med ångest. Förutom att överhuvudtaget prata om den, är det svåra att den inte är som allra värst när jag mår dåligt. Ofta upplever jag den som mycket värre när jag mår som allra bäst. Ju lyckligare jag känner mig, desto starkare ångest.

Ibland tar den fullkomligt över och lämnar mig bedrövad, berövad, ensam med känslan av att något viktigt just gick förlorat, den tillåter mig inte att njuta fullt ut av det som bara borde få vara bra och fint. Det är svårt att tro att någon ens kan förstå att de lyckliga stunderna kan vara de svåraste. Det är det svåra med ångest.

Jag minns tydligt dagen då jag insåg att jag en dag ska dö. Jag måste ha varit runt sju eller åtta år. Jag var på väg till skolan. Det duggade ute, jag hade gula regnbyxor och stövlar och jag minns att jag gick längs grusvägen som leder till den asfalterade landsvägen och vår brevlåda, där jag varje morgon väntade på skolbussen.

Jag hade precis passerat vår röda ladugård när jag tittade ned i en regnpöl och tänkte, ”En dag ska jag dö, då kommer jag inte finnas längre, inget av mig kommer finnas kvar.” Sedan försökte jag få detta outhärdliga faktum att sjunka in, jag upprepade det tillräckligt många gånger tills hjärnan slog bakut och jag blev livrädd och drabbades av panik. Jag har inget minne av att jag någonsin berättade om den upplevelsen för någon. Så liten och så ensam med mina tankar redan då.

Sedan dess har jag levt med dödsångest, ibland mer, ibland mindre, alltid har jag hållit den för mig själv. Det är framför allt en händelse som gjort att den på senare tid har nått helt nya proportioner. För lite mer än tre år sedan blev jag mamma och mitt liv fylldes med kärlek. Och ångesten sköt i taket.

Efter min förlossning hade jag ett par tuffa dagar, min hud matchade de vita lakanen i sängen och jag ville bara gå hem och sova. Där satt jag med blodbrist och minnesluckor och helt plötsligt hade jag också ett litet barn i famnen, vårt barn, vårt ansvar, jag nickade och lovade att kontakta vården om något kändes jobbigt. Jag minns att jag tänkte att det inte spelade någon roll, jag var inte viktigast. Så länge han mådde bra var allt bra.

Så vi åkte hem och det fortsatte vara lika svårt att prata om ångest, speciellt under en tid som förväntas vara den lyckligaste i ens liv. Just därför blir det ännu svårare, kan någon förstå?

Sedan min son föddes har jag i stort sett tänkt på döden varje dag. När han var alldeles nyfödd låg jag jämte honom i sängen, med en hjärna friterad i hormoner, berövad på alla möjligheter till någon vettig form av återhämtning.

Dels kunde jag inte slita blicken från hans lilla miniatyrbröstkorg, jag iakttog maniskt varje andetag han tog, rädd för att om jag tittade bort ens en sekund skulle han sluta andas. Dels kunde jag bara tänka på en sak, ”En dag kommer vi aldrig mer att ses. En dag kommer jag aldrig mer få röra vid dig. Vi kommer oundvikligen att skiljas åt. Jag kommer förlora dig.” Hur kan man älska någon så mycket att det skrämmer livet ur en? Hur kan en så intensiv lycka förvandlas till vemod och ångest?

Vad vore jag, utan dina andetag.

Jag kan inte ens tänka den sortens tankar utan att drabbas av en paralyserande panik, en skräck som borrar in sina klorna rakt i själen. Ångesten tog allt vad babylycka heter och lämnade mig ensam kvar med rädslorna. Rädd för att jag ska dö, att han ska dö, att hans pappa ska dö. Inte att något skall hända oss (eller jo, det också), men inte att en händelse eller sjukdom skall döda någon utav oss utan ”bara” det faktum att vi som människor är dömda till döden från den dag vi föds. Jag står inte ut med döden.

Det är svårt att beskriva med ord. Känslan av panik, känslan av maktlöshet, meningslösheten. Det är fysiskt. Det börjar i halsen, fortsätter till lungorna, det går inte riktigt att andas, luften försvinner och sedan är det som att allt svartnar och jag faller inåt, ner i ett djupt svart inre hål. Är det det som kallas panikångest?

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt liv. Jag har så mycket jag är tacksam för. Jag älskar att leva. Jag är för det mesta glad, på utsidan ser jag säkert oftast ut att må bra. Ångest syns sällan på ytan. Nu går jag i terapi och jag hoppas att det kommer hjälpa.

Jag vill skriva om min dödsångest därför att jag har lyckats att inte, eller snarare misslyckats med att, prata om det i ungefär trettio år. Att prata om saker hjälper ofta, ändå är det så svårt, så skriva är mitt prata.

Jag känner mig framför allt ensam med det här. Jag har tänkt att jag får väl bita ihop. Sällan (aldrig) har jag känt mig bekväm med att ange ångest som en anledning till att jag tackat nej till saker, undvikit specifika situationer. Sällan har jag kunnat förmå mig att uttrycka att jag mår dåligt då jag förväntas må bra. Jag tycker överhuvudtaget inte om att prata om det eftersom det känns så obehagligt. Det blir ett slags moment tjugotvå.

Nu inser jag att det är vanligt, att många omkring mig mår dåligt, men ändå verkar det gå lång tid för många, som för mig, innan de väljer att söka hjälp. Är det för att det är så svårt att prata om, eller för att det ställs orimligt höga krav och vi tror att vi måste må bra jämt för att vara lyckade, lyckliga? Varför är ångest så svårt?

Mörkar vi vår ångest och psykiska lidande för att göra det enklare för andra att tycka om oss? Är vi inte lika lätta att älska om vi har ångest? Är jag inte lika mycket värd i samhället om jag mår dåligt? Är jag en sämre mamma?

Jag ställer mig de där frågorna ganska ofta men jag vet inte om jag har något bra svar, men kanske ligger det något i allt det här? Lever vi med outtalade krav om att vi alltid ska må bra? När knuffade det perfekta lyckliga livet ut allt annat genom dörren? Eller är jag bara ensam? Kanske är alla andra där ute i världen lyckliga och mår bra, det är bara jag som är feg? Ångest över ångest.

Jag undrar om andra som upplever stark ångest också känner sig isolerade och ensamma? Jag önskar i vilket fall att en inte ska behöva skämmas över hur en mår eller hur man har det ställt i hjärnan men hur vi ska ta oss dit har jag inget bra svar på.

Jag tror bara att det behövs utrymme för mer än bara ett tillstånd. Livet är mer än outfits, rosé, motljus och flat lays. Men det är väl ändå de flesta medvetna om, vi mår alla dåligt ibland. Så lite mer utrymme och öppenhet för alla våra sidor skadar nog inte, lite mer öppenhet människor i mellan, även om det är svårt. Lite mer gemenskap. Eller vad tror du?

För att återigen citera Kent, ”För älskling vi ska alla en gång dö”.

 

En parentes. I samband med detta inlägg vill jag passa på att tipsa om min favoritpod Psyket. Jag lyssnade på ett avsnitt för ett tag sedan där artisten Maja Gödicke medverkade. Hon pratade en del om att bli förälder och om ett projekt hon kallar för mammamörkret, som jag tror kommer komma under året (2017).

Det känns som ett välbehövligt projekt. Du kan lyssna på Psyket här och läsa en intervju med Maja här. Jag ser fram emot att se vad det blir av det och passar på att säga hej Maja! Jag bidrar gärna med min historia. Hon läser säkert också min blogg i smyg. Jag har många smygläsare.

 

En stund på jorden

I dag kom jag hem efter ett par dagar mitt i den svenska sommaren, mitt i lugnet; den dos ensamhet jag behöver för att ladda batterierna.

Jag önskar jag kunde lagra allt. Hälla upp ljuset och dofterna på flaska. Spela in tystnaden och alla små ljud som gör den levande, suset från träden, bäcken, fåglarna, insekterna. Jag vill gömma lite av det under kudden så jag kan plocka fram det i november när mörkret kommer.

Vi har långsamt börjat forma en vision, i vår framtid ska vi kunna gå ut barfota, rakt ut genom dörren, skrika så högt vi kan och bara få våra egna ekon till svar. Även om vi hunnit blir sjuttiotre.

Bloggen ger dig inte så många ord i dag, men lite lantligt kvällsljus, ett tafatt försök att fånga sommaren och den totala, intensiva känslan av frihet och livsglädje som jag hittade en kväll i juli, långt bort från staden. ”Hemma” på landet.

Jag har lånat dagens titel från Laleh. Det har också varit kvällens soundtrack medan jag redigerade mina foton, det får också bli kvällens låttips.

En stund på jorden.

”Jag la mig på marken
och tackade himlen
att vi fick stiga på land
att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där”
/Laleh

      

Böcker i brist på ångest

Jag läser en hel del och har tänkt mig att skriva regelbundna inlägg om det senaste jag läst och vad jag ser fram emot att läsa framöver. Alla inlägg kan inte handla om min ångest, det skulle bli tröttsamt i längden, framför allt för mig.

Det är inte några recensioner, mer som små sammanfattningar av vad de här böckerna gett mig. Och så alla mina favoritcitat, det som verkligen etsade sig fast. Det fina med att citera smarta människor är att jag kan låta lite smarthet stänka över på mig själv och bloggen. Men framför allt hoppas jag att det inspirerar dig att läsa de här böckerna.

Som det ofta blir så har jag nördat ner mig i ett specifikt ämne under våren och sommaren. Det började med Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva. Jag påbörjade Komma rätt, komma fel och komma till punkt (älskar denna titel) av Eva Halldinger och Lynne Truss men jag blev avbruten av Stephen Kings Att skriva – En hantverkares memoarer, som ville bli läst med en gång med sitt tilltalande omslag och många lovord.

Jag köper ofta böcker som jag tycker ser vackra ut. En av mina bästa dagar den här våren var när jag hittade Karin Boyes Dikter på ett antikvariat. Har du sett en vackrare bok?

Jag rekommenderar sidan 15.

Hur som helst, King följdes av Anne Lamott och Bird by Bird – Some Instructions on Writing and Life. Nu ska jag plocka upp Haldinger och Truss igen. Kan du se den röda tråden? Böcker om att skriva, om litteratur och språk, men nästan ännu mer, böcker om livet. De har varit till stor hjälp i den situation jag befinner mig i just nu. Jag kan rekommendera dem allihop.

Bodil fick mig att inse att jag har mycket att lära, både om att skriva och om att läsa. Hon uppmärksammade mig på hur jag läser och vad jag läser. Hon fick mig att vilja anstränga mig hårdare, inte bara läsa av gammal vana utan verkligen läsa, se texten, förstå den och förstå vad det är som gör den bra. Eller dålig. Numera läser jag alltid med en penna i handen och ett tomt papper jämte mig. Det är omöjligt att komma ihåg alla formuleringar, insikter och slutsatser, jag vet inte varför jag inte alltid läst med pennan. Nu är det en hel drös med böcker i bokhyllan som bönar och ber om att få bli lästa igen.

Men, framför allt så fick Bodil mig att inse att det är möjligt, det är möjligt att bli en som skriver. Det är nämligen bara att sätta igång. Men ”För att skriva måste den som skriver kunna skriva så att andra – än den som skriver – förstår vad det står”, det är alltså inte lätt och det blir inte alltid bra, men det är spännande. Tänk vad som går att göra med ord, det är hisnande.

Jag fastnade också för detta citat från Så gör jag, ”Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv”. Som när man läser. Eller skriver. Jag tycker om hur hon beskriver sin process och jag tycker framför allt om hur hon skriver om att skriva och att det ligger så mycket sanning i det där. Precis så är skrivandet för mig, lyckliga stunder av omedvetenhet.

King uttrycker det hela ganska enkelt, ”You can, you should, and if you’re brave enough to start, you will”.

Gemensamt för Malmsten, King och Lamott är att de uppmanar den som vill skriva att hålla det enkelt, var ärlig, alltid ärlig och skriv om det som är sant för dig, din sanning. Även om det är svårt.

Var alltid dig själv. Var inte Batman, Batman är bara på låtsas.

”If you expect to succeed as a writer, rudeness should be the second-to-least of your concerns. The least of all should be polite society and what it expects. If you intend to write as truthfully as you can, your days as a member of polite society are numbered anyway.” Stephen King.

”Good writing is about telling the truth.” Anne Lamott.

”You own everything that happened to you. Tell your stories. If people wanted you to write warmly about them, they should have behaved better.” Anne Lamott.

Det känns på något sätt bra att få dessa människors, författares, förståelse och medgivande. (Men de ställer också krav. Gör det bra, om du skall göra det här).

Av alla dessa böcker var Bird by Bird definitivt min favorit. Jag har strukit under, ritat små hjärtan och ringat in hela paragrafer eller bara konstaterat att en hel sida är värd att lägga på minnet. Jag önskar jag kunde memorera hela boken.

Tell the truth.

Bird by Bird handlar om att skriva; det är också en bok om att leva. När jag läser Annes råd och uppmaningar känns det plötsligt också helt okej att vara lite knäpp. Hon låter oss veta att livet inte är perfekt, hon berättar om sina brister och om hur skrivandet handlar om att vara ärlig, att hämta kraft ur vårt mörker, från våra erfarenheter, hos våra monster och hon har framför allt humor.

Att läsa någon som säger att det finns omständigheter där alla ens dåliga erfarenheterna är bra, nämligen när man skriver, gav mig inspiration och framförallt hopp. Jag kan närma mig någon slags frihet när jag skriver. Det kanske är det de kallar acceptans? Genom att skriva om det som känns jobbigt och svårt, att försöka skriva om det så ärligt som möjligt, så fyller min ångest, jobbiga minnen och mina inneboende monster ett helt nytt syfte. De kan bli till text och kanske kan den texten tillföra något till sin läsare.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interveiw, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.” Anne Lamott

Jag blev inspirerad av det här med monster och skrev en text på engelska om det, du kan läsa den här på min engelska version av Små doser ensamhet.

I övrigt svämmar det över med klokskap, goda råd och min typ av humor och av alla de böcker jag nyligen läst är Bird by Bird den jag främst vill rekommendera.

Jag kan inte hålla mig från att ge dig ett par citat till från Anne:

”Hope is the power of being cheerful in circumstances that we know to be desperate. Writing can be a pretty desperate endeavor, because it is about some of our deepest needs: our need to be visible, to be heard, our need to make sense of our lives, to wake up and grow and belong.”

” Write about the things that are most important to you.”

” I do not normally like to hang around people who talk about slow consious breathing; I start to worry that a nice long discussion of aromatherpy is right around the corner.”

Det finns ett bra Ted talk med henne här där hon pratar om sina absoluta sanningar i livet. Ett tips på vägen bara.

Om jag ska vara ärlig, och det ska en ju som sagt vara, så tog det ett tag från att jag köpte Bird by Bird till att jag faktiskt började läsa den. Anledningen är att jag tycker omslaget är så fruktansvärt fult. Jag läste King istället. Bird by Bird såg inte ut som en bra bok som kunde pryda bokhyllan. Det är också en sanning att jag är en person som har väldigt lätt för att avfärda saker utifrån mitt egna tycke och smak. Uttrycket ”Don’t judge a book by it’s cover” har aldrig känts så träffande.

Förutom allt som faktiskt stod att läsa i boken är det det jag tar med mig mest. Att man aldrig kan påminna sig nog om att vara öppen och mottaglig, ta sig an saker med så lite fördomar som möjligt. Den här boken står inte i bokhyllan nu heller, den ligger framme på mitt skrivbord i högen för speciella böcker.

Mycket viktig bok, trots fult omslag.

Bodil Malmsten har små arbetsuppgifter för den som vill skriva i Så gör jag. Den här känns passande att avsluta med.

” Låt dig inspireras, imponeras.
Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta.
Ta in.
Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns.
Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media.
Något har hänt.
Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet.
Lägg märket till allt, missa ingenting.”

Jag tänker att det är bra att påminna sig själv om det där ibland.

Jag har precis börjat arbeta igen, tjugofem procent, jag börjar denna återanpassning med att ta semester i fyra veckor. Kände att jag kan behöva det efter den här sjukskrivningen. Skämt. Jag kommer antagligen vara sjukskriven ett tag till efter sommaren, så, jag får tillbringa mer tid med orden (inte mig emot). Under ”semestern” ser jag fram emot att läsa följande:

Syndaflodens år och Maddaddam – Margaret Atwood (jag läste ut första delen, Oryx and Crake, i denna trilogi på två kvällar, sen kom Bodil i mellan, ser fram emot att läsa färdigt Atwoods dystopi. Hon är definitivt en av mina favoriter jämte Gillian Flynn, har du inte läst Gone Girl? Gör det nu).

Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot (jag plockade upp den här boken av en slump på biblioteket och började läsa, jag blev så gripen av historien om Henrietta Lacks att jag var tvungen att köpa den, en bok att ha, inte bara låna).

Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler (jag köpte den på bokrean enbart för att jag tyckte om titeln).

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv – Tom Malmquist (en bok jag haft länge i att läsa högen men jag har inte vågat eftersom jag inte har mått så bra. Jag är rädd att det blir för jobbigt, men snart ska jag orka).

Skuggan över stenbänken – Maria Gripe (jag älskade denna bok som barn. Jag hittade den nyligen på ett antikvariat men är lite rädd för att läsa om den med risk för att förstöra ett väldigt starkt läsminne från när jag var liten. Jag tror dock inte jag behöver oroa mig, det är ju Maria Gripe vi pratar om).

Semesterläsning tjugosjutton.

Vad läser du i sommar?