Den som skriver

Jag vill så gärna vara en som skriver, men jag har aldrig riktigt fattat hur man gör. Jag har inga tydliga minnen av att ha fått beröm för mina texter i skolan eller höga betyg på några uppsatser. Jag kan inte minnas någon uppmärksamhet för min talang med ord, om jag ens besitter någon sådan. Men, jag minns det andra har skrivit.

Jag minns böcker och historier som har påverkat mig på djupet och jag vet att mitt liv skulle ha varit smärtsamt tomt utan dem. Jag minns min uppväxt och allt som hänt mig. Mobbning, ensamhet, känslan av att vara så fruktansvärt fel, att aldrig passa in och oviljan att acceptera min ofta hopplöst gråa och trista verklighet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan böcker, utan möjligheten att fly, om så bara för korta stunder.

Alla bär på historier och alla kan skriva, alla är inte bra på det, men alla kan försöka. Jag vill dela mitt perspektiv av att inte passa in, att inte vara tillräcklig. Tillräckligt bra, smart, rolig, söt eller snygg och villfarelsen att mina historier inte är värda någonting. Jag vill äga mina historier. Kanske kan det jag skriver hjälpa någon annan, som känner sig utanför, som jag gjort.

Så hur gör man då, för att berätta om erfarenheter och kärleken till böckerna, till det skrivna. Det handlar om biblioteken. Jag minns alla tydligt. Byggnaderna, lukterna, atmosfärer, tystnaden, böckerna. Skattkammare och gömställen. För inga coola kids hänger på biblioteket. Ett felaktigt påstående i sig (jag är ju där jämt), men sant då, när jag lade mycket tid och energi på att gömma mig för just de coola kidsen, de populära, de som mobbade.

Jag växte upp i ett litet samhälle på landsbygden, där fanns inte mycket men där fanns i alla fall ett bibliotek. Det låg på bottenplanet i en gammal fabriksbyggnad, mitt i en uppförsbacke. Till vänster om entrén låg salong Nyans, där damfrisörskan en gång nästan klippte av min lillasysters öra. Till höger vek en lång korridor av runt hörnet. Jag minns den som lång, mörk och lite läskig; den var nog i själva verket ganska kort och upplyst av lysrör. Jag tyckte hur som helst att det var en passande entré för ett bibliotek, spännande och mystiskt.

Det luktade gammalt, instängt och dammigt, men tryggt. Där fanns två rum, ett för barnböcker och ett för allt annat. Alla böcker hade lånekort längst bak som stämplades för hand. Jag älskade själva stämplandet, det kändes viktigt. Det var här jag blev kär i litteraturen i form av spökhistorier och andra böcker med övernaturliga inslag, Maria Gripe och C.S. Lewis, Tolkien och Lindgren.

Skolbiblioteket fyllde dock en annan funktion, där kunde jag gömma mig, förutom under den fruktade tio-rasten då alla var tvungna att gå ut oavsett väder. Raster är säkert roliga för de flesta, utom för oss då, som de andra hade roligt åt. Under andra raster gömde jag mig ofta på skolans källartoaletter, låsa in mig i ett av båsen. Ibland självmant i förebyggande syfte, ibland hann jag dit med nöd och näppe. Biblioteket var trevligare och varmare och luktade lite fräschare. Det gick i och för sig inte att låsa dörren men tillräckligt ofta var det ändå tomt och tyst. Det fanns framför allt mer att underhålla sig med.

Det vore synd att säga att min social status förbättrades på högstadiet. Jag fick sällan vara ifred om jag inte höll mig undan från mina plågoandar. Att vara utomhus på vintern var lika med att hamna i en snödriva och få fullt med snö och grus upptryckt i ansiktet eller innanför kläderna (men pojkar är ju bara pojkar, de måste ha tyckte så mycket om mig). Så jag fortsatte gömma mig där jag kände mig trygg, bakom hyllorna på bibblan, bakom böckerna.

Jag läste Flugornas Herre hösten nittonhundranittiofem, iklädd min pappas bruna sammetskavaj från sjuttiotalet medans jag smygrökte röd Marlborough och lyssnade på Use Your Illusion I och II i min Walkman; jag tänkte på hur vidriga barn är mot varandra och jag hatade alla. Jag läste And I Don’t Want to Live This Life och jag var så olycklig och uttråkad att jag önskade att jag kunde få leva hennes, Nancy Spungens, liv. En högst galen och orimlig önskan, jag är tacksam över att jag aldrig har varit i närheten av hennes livsöde, men jag tror det säger något om var jag befann mig.

Nu var det, tack och lov, längesedan jag behövde gömma mig men jag går ändå ofta till biblioteket när jag behöver komma bort, när jag behöver lugn och ro, tid att tänka. Jag inbillar mig att jag upplever samma känsla som en religiös människa upplever när hen går in genom dörrarna till sin heliga plats. Jag fylls av lugn och energi. Jag känner mig trygg och inspirerad. All denna kunskap, författarna, historierna, nya världar, nya perspektiv, nya tankar, nya öden.

Jag älskar att läsa och att läsa leder mig till att skriva för att jag älskar historier och jag vill kunna berätta mina så att jag kan äga dem, ge dem styrka och liv i nutiden istället för att låta dem förbli smärtsamma minnen från förr. Det är dags att tvinga fram monsterna och hänga ut dem i solljuset. Jag tror vi alla ibland kan må bra av det, jag tror vi märker att de inte bara förlorar sin makt över oss, de är också ganska lika. Mina monster och dina.

Jag trodde länge, långt efter att jag flyttade från småstaden, att det var något grundläggande fel på mig. Jag känner fortfarande av det ibland och jag har försökt kompensera, lite för mycket. Nyligen fick jag diagnosen mild depression, utmattningssyndrom. Den morgonen då jag träffat min läkare som sjukskrev mig kunde jag inte förmå mig att gå tillbaks till jobbet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag gick till biblioteket. Jag var tvungen att tänka, i lugn och ro. Jag vandrade runt och kände mig hopplöst förvirrad. Det enda jag kunde komma på var att jag måste ta tag i mina känslor innan jag drunknar, jag måste bearbeta, skriva.

För oavsett hur mina betyg från högstadiet ser ut, även om jag fick eller inte fick beröm av min svensk lärare, så har jag ett perspektiv. Mitt egna unika perspektiv, jag har historier som är värda någonting, jag har burit dem med mig så länge och jag vill så gärna dela mina tankar med andra, jämföra och växa lite tillsammans, kanske till och med hjälpa någon. Men jag är ändå jag och mobbning sätter sina spår. Jag är i grund och botten en tyst, introvert, person, men med mycket att säga. Så jag skriver, även om jag inte riktigt vet hur man gör.

Det första inlägget

Innan jag satte mig ner för att publicera Små doser ensamhet så gjorde jag en del efterforskning kring det första inlägget. Vad är ett bra sätt att börja på? Jag kom fram till att det är bäst att börja med varför. Bakgrunden. ”Få dina läsare att förstå varför du skriver och vad de kan förvänta sig”. Ja, jag utgår nu ifrån att jag har läsare, vilket jag knappast har eftersom det här är det första inlägget, men här kommer det ändå. Mitt varför.

Bakgrunden till den här bloggen känns lite som en klyscha men klyschor grundar sig väl ändå i någon slags sanning, det här är min. Jag är en relativt ung kvinna som för tillfället lagar lunch (brer mackor) klädd i samma kläder som jag sover i. Jag är sjukskriven för depression och utmattningssyndrom. Jag trodde jag kunde göra allt, det kunde jag inte. Det var inte så mycket som att springa in i väggen med buller och bång, snarare som om jag under väldigt lång tid försökt pressa mig genom en solid betongvägg på ren vilja. ”Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe” för att citera Annika Norlin. Jag är långt ifrån den enda i min bekantskapskrets som hamnat här, det verkar vara en epidemi som härjar fritt just nu.

Jag kände mig först lite motvillig till hela den här ”blogg-grejen”. Det är naturligtvis ingen som stått här med en spikpistol mot mitt huvud och tvingat mig att bekräfta mitt WordPresskonto, men jag ser mig inte riktigt som en bloggare och jag har flera gånger ställt mig frågan om jag bara är en utbränd stackare som ska börja blogga om hur dåligt jag mår för att få lite uppmärksamhet där ute i cyberrymden. Här är mitt liv, mitt förträffliga barn, mina blommor och ett berg av disk. Kanske kan jag på sin höjd få några troll på halsen och sedan ger jag upp när likes och följare uteblir.

Men jag kom fram till att det handlar inte om något av det där. För mig handlar det om vad den här sjukskrivningen faktiskt har gett mig, modet att äntligen börja skriva. Modet att dela med mig av mina erfarenheter och insikten att alla historier har ett värde, vi kan lära oss av dem, eller i alla fall försöka.

Jag har mått dåligt ett tag och jag brottas fortfarande med, förutom bristen på ork, motivation, aptit och allt det som ingår i utmattningspaketet, någon okänd fysisk åkomma. Den gör sig påmind på så sätt att så fort jag anstänger mig fysiskt så skickar kroppen tillbaka mig till sängen med influensaliknande symptom. Jag måste vila, vila, vila. Så jag läser.

Det är i princip det enda jag orkar och för ett tag sedan började jag läsa om att skriva och ju mer jag läste desto mer ville jag skriva själv. När olika författare målar upp bilden av hur ensamt och mentalt påfrestande skrivandet kan vara, som varnande exempel, känner jag mig orimligt upprymd, det här låter som något för mig! Och jag behöver något att sysselsätta mig med, mitt liv utan ett projekt framför näsan känns inte som mitt liv.

När jag så sjasat bort alla tvivel och katastroftankar kom jag fram till att en blogg är precis vad jag vill ha (tio år för sent, jag har hört att ingen läser enskilda bloggar längre). Jag har alltid tyckt bäst om att lära mig medan jag gör, upptäcka saker på vägen, så om jag ska skriva måste jag göra det med ett syfte, annars kommer jag aldrig bli bra. Det är ändå min hemliga önskan, jag vill bli bra på att skriva, men jag måste också tro att något bra kan komma ur den här situationen jag hamnat i.

Så, hej! Här är jag och jag mår inte alltid så bra, det beror på en massa saker och jag tänker ta upp dem, skriva om dem, ventilera. Det måste pratas mer om vår psykiska hälsa och ohälsa, om varför vi mår dåligt och framför allt om att det inte är något att skämmas för, att man mår lite (eller mycket) kasst ibland. Det gör väl ändå de flesta av oss? Men depression och utmattningssyndrom skapar ändå lite jobbig stämning har jag märkt.

Alla har olika behov av att berätta om hur de mår, det inser jag. Men om jag långt tidigare i mitt liv hört andras historier, eller ens vågat lyssna, fått lära mig att ge skammen fingret lite oftare, är jag säker på att det varit mig till stor hjälp, så jag tror ändå på att prata om det. Då kanske vi kan skapa mer utrymme för gemenskap istället för isolering.

Ett av denna bloggs teman kommer vara ensamhet. Jag kommer återkomma till den ofta då den spelar en viktig roll för mig och vi har dansat en besynnerlig dans hela mitt liv, ensamheten och jag. Absolut livsnödvändig i små doser, välkommen när den är självvald. Fruktansvärd när den är ofrivillig.

Jag skriver teman, för det kommer vara flera. Jag har förstått att man helst ska ha ett och gärna hålla sig till det, att det gör det enklare för eventuella läsare att förstå vem man är och vad man vill. Men jag kan omöjligen hålla mig till ett ämne. Så ser inte livet ut, inte mitt i vilket fall. Jag kommer återkomma till det.

Nu vet du varför Små doser ensamhet finns och det här är ungefär vad du kan förvänta dig. Inlägg om ensamhet, mobbning, utmattningssyndrom, utanförskap, högkänslighet, att vara introvert och högpresterande men också annat jag vill ge utrymme för, sånt som känns viktigt. Du kan också vänta dig en hel del inlägg om böcker, resor, musik och film och annat som intresserar, och framför allt inspirerar, mig. Den här bloggen är så klart också ett sätt för mig att skapa och vara kreativ, något jag saknat i mitt liv länge. Ett eget rum för att skriva och fotografera, att verka med ett syfte.

Så med förhoppning om att någon kommer att läsa så lovar jag att göra mitt bästa för att vara relevant och intressant, jag lovar att försöka skriva bra, så bra jag kan. Jag lovar att skriva för att göra någon liten skillnad, för någon. Jag lovar att alltid försöka bli bättre. Jag lovar att försöka att inte ta mig själv på för stort allvar. Tack.