Självmedvetenheten

Jag har i flera veckor försökt skriva ett nytt inlägg, det skulle visst handla om att gå sin egen väg eller något sådant, någon form av inspiration, ett tag höll det på att utvecklas till en text om ”problemen” med att ha ett väldigt rikt inre liv.

Men det landar hela tiden i en känsla av gnällighet och tomt upprepande av tidigare tankar som jag redan är klar med. Jag producerar inget annat än långa omständliga omskrivningar av en insikt som egentligen är tydlig: jag är just nu väldigt trött på mig själv och har ingenting att säga. Jag har blivit, eller har kanske mer eller mindre alltid varit, snäppet för självmedveten för mitt eget bästa.

Skrivandet av texterna till den här bloggen har varit viktiga och helt avgörande terapi för mig men att leta efter och sätta ord på mitt innersta  triggar också lätt en del mindre smickrande personlighetsdrag. I det tillstånd av förvirring och utmattning som jag har befunnit mig i en ganska lång tid nu så börjar en ohälsosam självupptagenhet att göra sig påmind. Eller kanske har den bara blivit väldigt mycket tydligare.

All denna introspektion, analyserande av tankar och känslor, min introverta personlighet som gärna drar i väg och blir till en alldeles för självmedveten och självömkande version av mig själv, allt ältande och en känsla av att jag aldrig någonsin kommer förstå mig själv och att ingen förstår mig. Det går mig på nerverna. Jag går mig själv på nerverna. Jag står och hoppar och stampar på mina egna nerver, drar och sliter i dem. Kanske baksidan av att ha en introvert personlighet med tendenser till att fokusera lite för mycket på de egna känslorna och tro att jag på något sätt skulle vara unik i världen.

Jag är trött på mina egna perspektiv och mina egna tankar och behöver helt enkelt lite semester från mig själv. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte kunna lösa allt uppe i huvudet. Om det gick skulle jag ha gjort det för länge sedan säger psykologen och jag får nog lov att hålla med nu.

Dags att ta tjuren vid hornen och göra praktiska förändringar och våga testa mina gränser igen. Leva livet istället för att sitta och tänka på det. Göra något istället för att skriva om det. Få ut huvudet ur arslet skulle man kunna säga.

Därför har jag bestämt mig för att skära ner på saker som just nu tar för mycket av min tid och ger mig för mycket att tänka på – bland annat denna blogg – så att jag istället kan lägga min energi på att vara mer praktisk och aktiv, på mina egna villkor.

Dessutom vill jag prioritera den skrivtid jag har till att få färdigt mitt första utkast till bokmanuset och med start till sommaren ska jag också skriva texter till Page Of Mind – En feministisk dagstidning med fokus på unga kvinnor i psykisk ohälsa – vilket jag ser mycket fram emot. Där kommer jag skriva om kropp, utbrändhet och depression, till att börja med.

Jag hoppas vara tillbaka med nya texter om det inre livet och den yttre verkligheten snart men nu blir det en tankepaus på ett tag tills jag har något nytt att dela med mig av.

Vi ses igen till sommaren.

Vardagslunk – det nya svarta

Hon bodde tre trappor upp utan hiss, bara en sådan sak fick en del av mina kollegor att sucka. Sedan var det alla grönsaker som skulle rivas och skalas, märkvärdiga saker som en aldrig hört talas om tidigare, som kålrabbi. En del inte ens med potatisskalare utan med en lite vass kniv; en skulle skrapa bort skalet för att förlora så lite som möjligt av grönsaken. Saker skulle läggas i blöt och så var det den där förbannade juicemaskinen som skulle plockas isär och göras ren.

Det här var när jag jobbade i hemtjänsten. Mitt första riktiga jobb efter en misslyckad termin på universitetet i början av 2000-talet. De flesta, som jag minns det, tyckte det var rätt tjatigt med alla dessa petnoga moment och förberedelser. Allt skulle göras på ett visst sätt, rutiner skulle följas. Fy vad tråkigt, vilket trist liv. Samma gamla grönsaker dag ut och dag in. Jag tyckte rätt bra om den här tanten, lite i smyg. Jag minns att hon tyckte jag var bra på att riva ingefäran så att det inte bara blev trådar kvar och jag gillade att hon hade integritet.

Majrova och kålrabbi.

I dag kom jag att tänka på henne, som vi kan kalla Astrid, och alla hennes rutiner när jag stod vid min egen diskbänk och rev kålrabbi. Som för övrigt är jättegott, visade det sig (fast det tog lite mer än femton år för mig att upptäcka det). Hon hade en jättefin lägenhet, full av minnen från en hel livstid, gamla vackra föremål i rum där få saker tillkom och få försvann. Allt var det samma. Det fanns något tilltalande i det, något tryggt. Det var inte så att jag drömde om att bli gammal, men, det var något med rutinerna i vardagen, sakernas oförändrade tillstånd, som jag gillade men aldrig riktigt lyckats implementera i mitt eget liv.

Det där med att köpa och äta i stort sett samma mat varje vecka.
Att förbereda.
Att bjuda sig själv på två skotte som får ligga orörda i köksskåpet till helgen.
Att alltid gå ut och gå sin eftermiddagspromenad, samma runda.
Handla frukt på torget.
Lyssna på radion.
Pelargoner.
Korsord.

Nu när jag har ett omättligt behov av vila och att tiden måste få gå långsamt så att jag kan ha gott om den så tänker jag på hur jag tyckte om att stå där med skalaren över diskhon och småprata. Lyssna. Och hur mycket jag behöver de där rutinerna i mitt liv nu. En vardagslunk. Lite gammal visdom. Och tacksamhet, över att livet fortfarande är långt och att mina krämpor ännu är få. Så i dag ställde jag mig och rev märkvärdiga grönsaker: kålrabbi och majrova. Två glaslådor fulla med sallad till nästa vecka. En fick också liten riven ingefära och vitlök i sig.

Och så försöker jag sätta fingret på vad det är. Vad är det egentligen jag vill åt. Jag är inte beredd att börja leva pensionärsliv fullt ut riktigt än. Just ordet vardagslunk dök upp medan jag skrev och det har något tråkigt över sig. Enformigt, inte så sexigt. Men jag tror ändå det innehåller något viktigt, kanske det jag är ute efter: att skala bort, skala ner – inte bara grönsakerna – alla krav, alla måste, alla borde. Det är för mycket saker, för mycket förändringar.

Jag vill hitta, verkligen hitta, tillbaka till det som får mig att må riktigt bra, de små enkla sakerna. Och så göra mer av det. Hela tiden, varje dag. Tills det blir oumbärliga rutiner. Som att förbereda veckans mat och sallad på söndagar. Cykla till jobbet, varje dag. Gå och lägga mig klockan nio, varje kväll. Andas med magen. Små saker som om de görs tillräckligt ofta kan göra stor skillnad. Hitta en vardagslunk som passar mig.

En sak som ofta kom upp på mitt allra första jobb som tjugonågonting var vikten av rutiner och igenkänning för de äldre vi gick hem till. Många var känsliga för förändring och jag tänker att det kan vara lite samma sak för en utmattad hjärna, eller för en känslig introvert hjärna. För mycket förändring blir påfrestande, hjärnan orkar inte anpassa sig och tänka nytt. Det blir för mycket intryck som är stressande i sig. Så det är nog det jag upplever just nu och som fick mig att tänka på damen tre trappor upp, behovet av en tillvaro med färre förändringar och mer lugna rutiner.

Vardagslunken, kan inte leva med den, kan inte leva utan den. Tydligen.

Något att landa i. Det kommer krävas övning. Jag har nämligen varit i det närmaste beroende av förändring och att göra och se nya saker. På mitt sätt. Kan det finnas en balans där? Mellan lunken och äventyren?

Om det ska nästa inlägg handla: inspiration för att våga gå sin egen väg.

Vem vill jag vara och hur ska jag nå dit?

Orden personlig utveckling ger 2,6 miljoner träffar hos den globala sökmotorn och över hundratusen träffar hos en av de större bokhandlarna på nätet. När jag skummar igenom titlar och sökresultat dyker ord som: förändring, effektivitet, resultat, framgång och kontroll upp. En del meningar står ut och får mig att fundera på – och det här kan vara gamla nyheter – om inte världen håller på att fullständigt tappa fokus.

”Hitta meningen med ditt liv med hjälp av några enkla frågor.”
”10 effektiva sätt för att framstå som mycket smartare än du egentligen är.”
”En inspirerande handbok för alla som vill vara i ständig förändring, förädla och förverkliga nästa mål i sitt liv…”
”Människor som utvecklas är positivare, friskare, effektivare och samverkar och kommunicerar bättre. Detta är gynnsamt för hela arbetsplatsen och skapar god lönsamhet.”

Nu har jag såklart valt ut de här meningarna bland tusentals andra för att stärka mitt egna resonemang och mycket av det som kommer upp via sökmotorer är annonser och köpt plats gissar jag. Det är mycket kurser, utbildningar, föreläsningar och liknande. Formuleringar som är anpassade för att locka besökare till just den hemsidan. Det finns uppenbarligen pengar att tjäna och jag tar tillfället i akt att vara lite cynisk.

Något med det här har börjat skava hos mig när jag reflekterat över mina egna beteenden och vad som har triggat mig i min strävan att hela tiden prestera mer och bättre.

Det är så lätt att ryckas med i den här hysterin och tro på lögnen om att vi inte redan duger som vi är, för om vi skulle börja tro för mycket på oss själva skulle företag gå i konkurs, sägs det. Många verkar bära på en gnagande oro över att inte riktigt räcka till; att de behöver bli lite vassare, roligare, snyggare, smartare. En borde ha ambitioner, vilja mer, våga mer, satsa på sig själv. Bli en bättre X på Y dagar/veckor/månader. Vår uppmärksamhet jagas som om det gällde livet, eller – som min husprofet sjunger – som om det gällde pengar.

Jag har sysselsatt mig med diverse projekt i självförverkligande i ungefär hela mitt vuxna liv. Dels har det handlat om kroppen, dels har det handlat om personlighet och egenskaper. Från en känsla av misslyckande föddes en gång en drivkraft, en vilja att förändra och ta tag i allt som tycktes vara fel.

För någon som jag, en introvert och känslig själ med väldigt låg självkänsla och som tidigare brottats med ett stort bekräftelsebehov, har det varit svårt att navigera i djungeln av välmenande tips och råd om lycka, framgång, vänskap, kärlek och livet i största allmänhet. Jag har gjort lista efter lista med mål om att bli en bättre (och lyckligare) människa genom att vara gladare, öppnare, bjuda mer på mig själv, bli mer effektiv, mer social, våga mer, vilja mer, ta för mig mer, prestera mer.

Nu vet jag, med utmattningsfacit i hand, att jag aldrig har behövt bli allt det där, att det går tvärtemot hur jag är skapt och att lyckan ändå inte har infunnit sig. Det är insikter som har kostat mig massor, psykiskt och fysiskt. Och inte en enda gång kan jag minnas att jag stannat upp och ställt mig själv frågan varför. Varför behöver jag utvecklas och bli bättre? För vems skull behöver jag bli alla de här sakerna? Vad jag har utvecklat allra mest genom åren är ett konstant dåligt samvete över allt jag inte gjort och allt jag inte lyckats med.

Jag ifrågasätter inte personlig utveckling som sådan, men jag är skeptisk mot hur vi matas med ytliga budskap om förbättring och framgång och att det dessutom kommer göra oss lyckligare bara vi gör eller är på ett visst sätt. Personlig utveckling handlar inte om att ”bli den perfekta personligheten” och jag tror inte det blir bra när trender blir till normer som många inte orkar leva upp till. Det sätter bara en onödig press på människor, en mental stress som kan bli farlig. Risken är att en utvecklar annat, som psykisk ohälsa.

Är inte en annan risk också att alla dessa metoder, teorier, modeller och scheman bäddar för en upplevelse av mer misslyckande och besvikelse? En tio veckors punktinsats kommer inte att lösa alla ens problem och ge svar på alla frågor och med det prestationsfokus som råder i dag tror jag att det är lätt hänt att vi tillslut bara springer runt i cirklar och jagar våra egna svansar i ett försök att optimera oss själva och vår tid – hela våra liv – utan att ta oss tid för någon djupare reflektion.

Det är så klart något bra att vilja utvecklas, det vill jag också, jag är nyfiken på vad mer jag kan göra, uppleva och känna och jag önskar inget hellre än att känna mig harmonisk och trygg. Men först nu kan jag göra orden personlig utveckling till mina egna utan att tänka att jag måste ändra på mig själv.

Jag duger precis som jag är och det handlar mer om att öva på lyssna inåt istället för att titta utåt. Lägger jag mitt fokus där så är jag ganska säker på att jag kommer utvecklas på ett högst personligt sätt, fritt från krav och resultat, en utveckling som får ske helt naturligt utan teorier och metoder.

Livet pågår varje dag, jag kommer gå igenom saker, jag kommer få nya erfarenheter och de kommer att forma mig. Så länge jag är trygg i mig själv och i vem jag vill vara så litar jag på att jag kommer styra min utveckling åt det håll jag själv vill. Det behöver kanske inte vara svårare än så?

Och ibland är det väl helt okej att bara var nöjd? Eller måste man befinna sig i ständig förändring med som enda fokus att förverkliga alla sina drömmar? Det låter så fruktansvärt tröttsamt. Kanske fungerar det för en del och det är  väl bra (fast är det verkligen det?) men det fungerar inte för alla.

Så vem vill jag vara då? Och hur ska jag nå dit?
Jag tänker mig ett upplägg på ungefär femtio till sextio år med regelbunden reflektion och att svaret på den frågan säkerligen kommer ändras med tiden. Just nu vill jag bara få vara mig själv och där är jag redan.

Och så vill jag tillägga att det finns böcker – och säkert sidor på nätet – som jag tycker inspirerar till personlig utveckling på ett högst relevant och hållbart sätt och som är jättebra, såklart. Jag ska försöka dela med mig av de som har hjälpt mig på vägen i nästa inlägg och har du några bra tips, dela gärna med dig i en kommentar.

När orden sviker

Den här bloggen skapades för att jag var rädd, men ville våga. Jag har ett stort behov av att skriva om sådant jag tidigare hållit hårt inom mig, i hjärtat bakom lås och bom, och aldrig synliggjort ens för mig själv. Jag skapade den här bloggen för att få ett syfte med skrivandet. Den är en trygghet, ett terapiarbete och ett sätt att utvecklas.

Jag har öst och öst ur vad jag trodde var en outtömlig källa av ord, så mycket som aldrig fått bli sagt, glädjen i att formulera tankar till begripliga meningar. Tillfredsställelsen i att rada upp svarta tecken ett efter ett på en tom yta. Först finns inget, sedan finns en lite del av mig där. Först ett minne, sedan en tanke som vecklar upp sig framför mig; jag släpper i väg den och ser den försvinna för att få en helt ny innebörd, ett eget liv.

Skrivandet har blivit ett sätt för mig att lyfta smärta och ångest ur mig själv och ge det en annan funktion. Som att befria hundratals små gråa kråkor som flaxat runt hjärtat och pickat på mig inifrån, de flyger ut genom mina fingrar och löses upp vid tangenterna.

Men nu sviker orden mig. Jag plockar upp trådar och idéer, försöker följa dem men tappar tron på att det ska leda någonstans alls. I huvudet ligger det utkast spridda överallt men inget känns värt att berätta. Har jag blivit rädd igen? Rädd för att formulera känslor, har det uppstått en tomhet nu när kråkorna flytt sin kos? Har jag skrivit slut på mig själv? Borde jag inte vara lite lyckligare, lättare, må lite bättre då?

Det senaste året har jag tömt mig på så mycket att jag börjar känna mig identitetslös. Att bli sjuk av stress har tvingat mig att stanna upp helt och omvärdera allt jag trodde att jag visste om mig själv. Ett nästintill obeskrivbart tillstånd, kanske är det därför jag inte hittar orden. Aldrig tidigare i mitt liv har jag stått inför situationen att bara finnas utan funktion. Jag gör saker, varje dag, men utan något övergripande mål, utan någon större mening. Det som behöver göras och så det jag känner för.

Vad skönt, vill jag tänka, att bara göra det jag känner för utan att sätta upp några krav. Hur kan det vara så svårt?

Att bara göra det jag känner för i stunden. Att tänka på mig själv först. Att sätta mig själv och mina behov framför andras. Att börja hitta sätt att uttrycka en kärlek till mig själv. Att låta något nytt flytta in i hjärtat. Att intala mig om och om igen att jag förtjänar att vara lycklig utan att ge någonting i gengäld. Jag kan skriva de här tankarna, jag kan läsa orden framför mig på skärmen. Jag kan inte tillåta mig att låta dem sjunka in. Jag vet inte varför.

Huvudet gör ont. Jag noterar att jag ser arg ut, att jag spänner mig, gör motstånd mot innebörden av vad jag precis skrev. En klump i halsen och ytliga andetag. Det är rädsla blandat med längtan blandat med sorg blandat med skräck.

Genom alla texter jag så sakteliga fyller min hårddisk med kommer jag närmare något svårt. Jag har kommit närmare mig själv genom att skriva om mina erfarenheter men jag verkar inte kunna skriva mig vidare. Vad jag än försöker översätta från där jag befinner mig just nu ter det sig futtigt. En oändlig upprepning av en gnällande röst som ältar en tillstånd jag inte vet hur jag ska förhålla mig till: Att bara vara. Lita på att allt kommer bli bra. Av sig självt. Det ordnar sig. På ett eller annat sätt. Jag måste inte ta ansvar. Inte just nu.

Men, om jag inte tar ansvar, är jag inte en fruktansvärt dålig oansvarig människa då, lat och egoistisk? Borde jag inte skämmas för att jag inte orkar bry mig min egen hälsa just nu? Tänk om allt socker jag äter ger mig cancer? Vilket svek vore inte det mot min familj. Eller om jag inte försöker, tänk om jag blir deprimerad igen? Tänk om kroppen går sönder. Tänk om hjärnan krymper.

Jag står i skuggen av ett träd. Det sträcker ut sina nakna svarta grenar mot en jämngrå himmel. De slår sig ner, en efter en, ropar på varandra. Fjäderlätta gungar de i vinden och iakttar mig med sina ryckiga små huvuden och runda bruna ögon, de griper runt grenarna med sina vassa klor. Jag hör hur de vässar sina näbbar.

Enda sättet jag kan fortsätta framåt på är genom att skriva texter med ett syfte. Jag skriver för mig själv och jag skriver för någon. En läsare. För dig. Det hjälper mig när det inte finns några ord kvar, då kan jag ändå skriva om det. Om fåglarna som bor i mitt bröst. Om en raserad självbild. Om skräcken över att bli till en som bara gnäller om sina problem och förlorar förmågan att tillföra något av värde. Om den förmågan ens har funnits. Om en som ännu inte vet att hon förtjänar att vara lycklig utan att behöva prestera något i gengäld.

Så hoppas jag att glädjen över att sätta ord på det som är svårt och få, högst ödmjukt, kalla mig en som skriver, att det hjälper mig att se på situation på ett annat sätt. Jag släpper i väg mina tankar och känslor, jag lämnar dem här en stund, väntar och hoppas att de kan få en ny mening, så småningom.

Begränsningar och framåtrörelse

De senaste veckorna har jag försökt skriva text till bloggen utan att riktigt lyckas få till något. Varje gång jag satt fingrarna mot tangenterna har det bara varit, tomt. Ord utan mening.

Jag vill skriva om livets alla fantastiska valmöjligheter, hur det är min största inspiration men också kan vara ett tveeggat svärd, men jag är bara fullkomligt låst. Vilket är helt normalt, inget att oroa sig över, försöker jag intala mig själv. Men sanningen är att jag avskyr av att känna mig fast. Jag behöver känslan av framåtrörelse lika mycket som syre och vatten. Vilket gör det svårt att bara vara och acceptera läget.

Just nu är jag mitt uppe i en intensiv period på jobbet, vilket är roligt – att jag kan arbeta heltid igen med saker jag gillar är naturligtvis ett stort steg i rätt riktning efter att ha varit utmattad – men det kräver allt mitt fokus och all min energi. Jag har ryckts bort från allt annat lite grann, det finns inte en gnutta ork över efter en arbetsdag. Och då kommer oron smygandes tillsammans med den där känslan av panik som är så jobbig att känna. Tiden glider mig ur händerna, jag famlar efter kontrollen över mina tankar och min tillvaro, försöker hålla fast vid allt jag vet är sant. Det som är nu, inte det som har varit. Men känslor och tillstånd triggar lätt gamla minnen.

Idag snubblade jag över en kort text på Instagramkontot @aldrigslutaskriva om att leva med minnen som om de vore nutid, om vikten av att höja blicken och istället fokusera på dagens sanning och inte låta gamla minnen styra känslor och mående. Kloka ord men lättare sagt än gjort.

De senaste veckorna har jag varit ledsen över att jag inte hinner eller orkar skriva och läsa. Att jag är för trött för att orka umgås med min man – helst vill jag gå och lägga mig klockan sju på kvällen – och andra saker som skänker mig glädje och energi, den där glädjen och energin som gör allt annat lite lättare. Med de här känslorna kommer minnen från förra vintern tillbaka – de om hur dåligt jag mådde då – och med dem kommer också rädslan för att må så dåligt igen.

Och ideligen snubblar jag över fula ord som måste och borde. Måste komma ihåg att jag har mer kunskap nu, måste komma ihåg att lyssna inåt, borde göra det, borde använda mig av det jag vet. Måste sluta ställa så höga krav på mitt liv och på mig själv.

Så jag försöker påminna mig själv om att: varje skrivstund inte kan och behöver heller inte vara fantastiskt kreativ och produktiv. Jag måste inte plöja en bok i veckan. Jag måste inte uppdatera mina Instagramkonton eller bloggen om jag inte hinner, eller har lust. Finns det inga ord så får det vänta tills jag har något att säga. För när kraven blir höga så försvinner glädjen och energin snabbt. Ont om tid, gott om tid, egentligen är det inte där skon klämmer. Det är kraven jag ställer på mig själv.

Istället för stress och panik över allt jag inte hinner med just nu så övar jag på, för det här kräver verkligen övning och mer övning för mig, att tänka att det är okej. Jag kan göra det senare. Det är okej. Jag måste inte göra det nu. Tre påbörjade böcker som ligger jämte sängen, det är okej att de ligger där. Texten om begränsningar, valmöjligheter och inspiration kan skrivas en annan gång, eller inte alls, den kanske inte ens blir bra. Det är okej. Det stora bokprojektet skrivs ord för ord. Ibland på telefonen mellan tagningar på ett filmset. Ibland på skrivmaskinen aka min laptop under flera timmar av lugn och ro; vilket som är okej, vilket som är några fler ord på vägen mot målet. Jag tränar inte, äter dåligt, det är också okej; jag kan göra nya val i morgon. Varje minut är en ny chans till nya tankar.

Framför allt: det är helt okej att komma hem på kvällen och vara trött. Och då är det också helt okej att bara sova och ibland strunta i att diska. Jag är också mamma till en liten skrutt som behöver mig och det finns inget bättre sätt att komma tillbaks ner på jorden än att förlora mig i hans lilla värld av bus och påhitt. Att vara behövd är det finaste jag vet och jag tror det går att hitta stora doser välmående där, att hjälpa och finnas till för andra.

Nu är min man bortrest och min son är hos sin mormor och morfar. Jag är förkyld och ligger nerbäddad ensam hemma, har lite tid för mig själv. Dricker te, skriver, läser. Bor in mig i sängen huvudet på en kudden som luktar fyraåring iklädd min mans pyjamas. Jag saknar familjen, men de här stunderna är ovärderliga och viktiga. Jag hinner lugna ner mig, reflektera, ta in nytt, tänka nytt. Höja blicken och känna framåtrörelsen, den går bara väldigt väldigt långsamt just nu. Och det är helt okej.

Vägen framåt går genom mörka nätter

När jag började skriva det här i går var klockan nästan fyra på morgonen och jag hade nyss vaknat av att sängen och allt i den var vått av kiss. Bara att tända lampan, trösta fyraåringen, tvätta av oss och börja bädda om. Sedan blev jag liggandes och kunde inte sluta tänka på sömnen jag gick miste om för varje sekund jag fortfarande var vaken, eller på hur trött jag varit de senaste veckorna, hur trött jag kommer vara när jag vaknar, hur tiden, åter igen, inte verkar räcka till.

Nu är klockan halv ett på natten, snart ett dygn senare. Jag borde ha somnat om i går, jag borde sova nu, men jag kan inte, sömnlösheten är tillbaka och i skrivandets stund gör jag mitt bästa för att inte drunkna i känslor av oro och uppgivenhet. Bakom kulisserna lurar förtvivlan och sorg. Sorg över saker jag inte riktigt kan greppa: att jag har drabbats hårdare än jag kanske vill förstå trots att det gått över ett år, att jag fortfarande är så begränsad. Jag känner mig frisk men är sjuk, någonstans finns en osynlig gräns jag inte får passera, men jag vet inte exakt var den gränsen går.

Något av det svåraste med utmattningssyndrom är att det är så mycket upp till en själv när alla behandlingar är över; hur ska jag kunna avgöra var på skalan mellan sjuk och frisk jag befinner mig? Varje gång jag känner att nu så börjar det nog ordna upp sig så tvingar kroppen mig tillbaka, hjärnan släcker ner synapser. Två steg framåt, ett kliv bakåt. Jag letar efter gränsen att förhålla mig till, förstår att jag är på väg att gå över den men kan ändå inte säga vad den består av.

Jag står avväpnad inför livet, avväpnad och tomhänt, handfallen utan strategier eller taktik. Insikten om mig själv och min sjukdom är min enda väg framåt men den räcker inte alltid så långt. Jag har insett saker i kubik det senaste året men det är som att det inte riktigt fäster, det går inte att omvandla till praktiska verktyg eftersom jag ofta saknar energin till att verkligen ta tag i mina rutiner. Det blir på något sätt utmattningssyndromets moment 22.

Sjukdomen gör mig trött och ledsen och för att bli bättre behöver jag vara pigg och glad för att orka ta tag i saker men när jag tar tag i för mycket så blir jag trött och ledsen igen och det gör mig ledsen att inte kunna ta tag i de saker jag vill.

Det behövs inte mycket för att gråten ska börja stiga i bröstet i takt med stressen. Jag vet vad som händer om jag inte får vila och när de stunderna blir försvinnande små är det som att tiden springer i väg med dem och jag kan bara se dem på håll, precis utom räckhåll och jag vet inte hur jag ska få dem tillbaka. Små saker börja falla sönder, allt är så skört; jag orkar inte leva mig in i vad jag läser, finner ingen glädje i att vara kreativ, vill bara sova, tankarna är tröga som sirap. Det är dåliga tecken. Eller …  kanske är det bra tecken. Jag ska ju lära mig att lyssna på kroppens signaler, jag borde ha lärt mig det nu.

Upprepar det för mig själv: det är kroppens signaler, ren biologi, inte ett kvitto på ditt misslyckande.

Men när livet trycker upp en mot väggen är det svårt att ta ett steg tillbaka och betrakta det från håll, med hälsosam distans. När det börjar stå en upp i halsen är det svårt att ta de där djupa andetagen och när tröttheten jagar ut den lilla gnutta hopp en närde om en trevlig förnöjsam tillvaro är det lätt hänt att en bara vill ställa sig på balkongen och skrika rakt ut, speciellt när en vaknar mitt i natten i blöta lakan och upptäcker att man blivit kissad på.

Alla tankar får såklart orimliga proportioner såhär på natten när allt känns mörkt och hotfullt, men kanske är det här vägen framåt går, via sömnlösa nätter som en påminnelsen om var jag aldrig vill hamna igen, en varningsklocka om att även om jag inte kan se gränsen framför mig så är det nu jag måste backa, innan jag går över den, för på andra sidan finns inget bra att hämta.

Jag är medveten om vad jag behöver göra, hur jag ska prioritera: mat, sömn, motion, vila, återhämtning, lust. Men först behöver jag öva på att inte vara så hård mot mig själv, att det går att landa i känslan att det är okej med bakslag, att det inte betyder att jag aldrig kommer bli friskare än så här. Det finns en väg, genom mörka nätter bär den sakta men ganska säkert framåt, om jag bara kan lyfta blicken mot någon ljuspunkt längre bort och se förbi allt det svarta.

Det är alltid mörkast före gryningen.
Välkommen in i en utmattningshjärna mitt i natten.

 

Skam, blodiga skam

Bilden här under är tagen i Stockholms tunnelbana och föreställer ett konstverk av Liv Strömquist. När jag såg just den här målningen blev jag först lite överraskad, sedan väldigt glad. Medan jag satt där och smålog iakttog jag andra människor som gick förbi, varav många såg lite besvärade ut av att bli påminda om att kvinnor har mens.

Reaktionerna har varit många och det verkar finnas människor som inte riktigt kan se vilken betydelse den här konsten kan ha för andra, så jag tänkte dela med mig av de reflektioner som Livs kvinnor på skridskor väckt hos mig.

Bilder från konstserier ”The Night Garden” av Liv Strömquist i Stockholms tunnelbana.

Hela min tonårstid gick jag runt och skämdes väldigt mycket över mig själv, jag blev till och med lite kriminell på kuppen. Det har sedan förföljt mig under stora delar av mitt vuxna liv, inte kriminaliteten då – om en inte räknar med de där bitarna ur påsen med lösgodis som kanske, ibland, slinker ner på vägen till kassan – utan skammen.

Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter; skammen är vår ångest inför vad andra tycker eller tänker om oss, rädslan över att inte duga eller vara omtyckt. Istället för att sträcka på oss av stolthet kryper vi ihop och hoppas att ingen ska se oss, vi blir till skuggversioner av oss själva. Vilket går helt emot mångas innersta önskan – mitt tonårs-jag innersta önskan – att bli sedda, respekterade och omtyckta för den hen är eller vill vara. Och med skammen kommer ofta ilska, sorg och rädsla.

Listan över saker jag har skämts över kan göras lång men det är inte en jättebra övning för självkänslan att dyka ner i den. Jag kan bara konstatera att tiden jag har lagt ner på att oroa mig för andras åsikter och utvecklandet av strategier för att slippa känna skam har berövat mig, det har bara berövat mig. Som att livet flöt förbi men jag var så rädd för att visa mina håriga ben och blodspår på kläderna så jag stod kvar en bit in på land och tittade på. Vågade inte ens doppa tån.

Det har främst handlat om utsidan och skamkänslorna för min utsida färgade av sig, kröp in under skinnet och urholkade insidan.

Min kropp, allt jag har och är, den jag inte har fått välja, den jag har varit tvungen att lära mig att älska. Den levde aldrig upp till några normer eller ideal, den hittade på en massa andra dumheter som inte alls passade en kropp som min, en tjejkropp på väg att bli kvinnokropp. Trots att jag använde den till en mängd fantastiska saker bedömdes den ändå utifrån hur den såg ut, eller snarare efter hur den inte såg ut.

Först kom håren, inte de ljusa fjuniga glesa utan de mörka grova täta. Apa ropade de i duschen efter gymnastiken. De andra tjejerna alltså. Sedan hängde killarna på. Tiden jag har lagt ner, metoderna jag provat, för att kunna få glida obemärkt förbi genom omklädningsrum, det enda det gett mig är väldigt ful och ärrig hud vilket fortfarande gör offentliga omklädningsrum och duschar till några av det värsta jag vet. Jag skäms fortfarande från höfterna och ner.

Sedan kom mensen och jag blev kriminell.

Ingen pratade om den när jag växte upp. Det viskades på sin höjd om den och likt mörka furstar i sagor skulle en helst inte nämna den vid dess rätta namn, och aldrig, aldrig, så att några killar kunde höra. Reklamen visade bindor i så tunna förpackningar att det inte skulle synas att man hade en i bakfickan, jag vågade inte ens ha dem där. Mens var något äckligt och skulle döljas till varje pris. PMS hörde jag inte ens talas om förrän jag var vuxen. ”Menskonst” i offentliga miljöer har jag inget minne av.

Jag tyckte det var så fruktansvärt pinsamt och jag skämdes så oerhört mycket att jag inte ens vågade köpa bindor eller tamponger. Jag började helt enkelt snatta istället, det här var alltså som tonåring och inget jag är stolt över, men rädslan för att någon skulle se vad jag lade upp på kassabandet var mycket större än rädslan för att åka fast för stöld. Min omklädningsrumsfobi nådde en helt ny nivå och jag skolkade hellre från skolgympan den där veckan än att ta risken att det råkat komma blodfläckar på kläder eller handduk.

Så fortsatte de fantastiska tonåren med acne och mjäll och allmän fulhet som aldrig verkade gå över. Allt med min kropp, med mig, var fel och äckligt. Fult. Öknamnen var många.

Hand i hand med skammen gick jag över skolgårdarna och gömde mig under ett hårt ogenomträngligt skal, skyddade mitt inre, dolde allt som behövdes döljas. Vände taggarna utåt i form av nitbälten och tuppkam. Tappade helt kontakten med min kvinnlighet, det var så uppenbart att jag inte hade vad som krävdes för att duga som tjej, jag hade istället ångest över omgivningens åsikter och normer som var omöjliga att leva upp till och utvecklade en psykisk ohälsa som jag sedan brottats med större delen av mitt liv.

Jag har kämpat med ilskan, sorgen och rädslan. Svåra känslor när de är så hårt sammankopplade med självkänslan och självbilden. Därför gör det mig så oerhört glad att det nu finns så många som kämpar för att förutsättningarna för unga tjejer ska ändras. Att det finns så många som krigar för att få bort de normer och attityder som är så otroligt skadliga för en ung människas självkänsla och välmående. Att tro att man inte duger på grund av hur man ser ut eller hur ens kropp fungerar sätter så otroligt djupa spår, en alldeles speciell sorts smärta som är svår att bli av med.

Jag återkommer till början. Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter.

Ingen ska behöva gå hand i hand med skammen genom livet och jag tror att det bästa sättet att befria människor från att behöva gå med blicken fäst i marken är att vi bemöter varandra med lite mer kärlek och respekt och att prata om det. Dela med oss. Berätta. Ta plats, som i tunnelbanan. Överrösta dåliga normer och ideal med pepp och hyllningar. Så att alla ändå vet: Du är grym, som du är. Därför tycker jag att Livs konstverk är viktiga.

Min kropp är något helt otroligt, jag vet det nu. Min egna fantastiska helhet av celler som till och med (med lite assistans) har skapat, burit och fött fram ett helt nytt liv, get det näring, mat och värme. Den har också varit grym på fotboll, dansat hela natten, uthärdat tolv timmar under en tatueringsnål, burit, klättrat, sprungit, hoppat, älskat, frusit, svettats, hållit ihop och kämpat. Den gör allt det en kropp ska göra och jag är tacksam för den. Den är liv och den har inget att skämmas för.